Blådårar på spåret

Carsten Palmær läser två nya böcker om Palmemordet – det blodiga slutet på gamla Sverige

Uppdaterad 2018-11-19 | Publicerad 2018-11-18

Mordplatsen på Sveavägen i Stockholm den 2 mars 1986. Drygt 30 år senare lever dådet kvar som en kombination av politiskt drama och kriminalgåta.

Att jag var patriot begrep jag plötsligt en kväll i staden Chabarovsk i ryska Fjärran Östern.

Det hände i andra halvan av 1980-talet. Sovjetunionen existerade fortfarande. Gorbatjov hade nyligen kommit till makten. Min bror Ola och jag var i Chabarovsk som den lokala författarföreningens gäster. Vi höll på att översätta diktaren och skådespelaren Vladimir Vysotskijs sånger till svenska.

Jag har aldrig känt mig särskilt fosterländsk. Hjältekonungar och idrottsbragder – vad har det med mig att göra? Det är väl ingenting märkvärdigt med att vara svensk?

Men så drog några av de ryska kollegorna oss åt sidan och sa med låg röst: Berätta nu, hur var det egentligen med Palmemordet? Hur kunde det ske? Var var livvakterna? Var de fulla?

Jag sa: ”Olof Palme var på bio med sin fru. De stod vid kassan och köade för biljetter. Det vet jag, för min kusin stod bakom dem i kön. Efter filmen började de promenera hem -”

Här stockade sig min röst och tårarna steg i ögonen. Det kom fullständigt oväntat och jag fick bara fram: ”Detta var vår stolthet -”

De ryska författarna gapade. Kanske trodde de att vi drev med dem.

Att statsministern stod i telefonkatalogen, att man kunde se finansministern vänta på bussen, oppositionsledaren cykla i rusningstrafiken och justitieministern stå i kö på systemet – det gjorde det märkvärdigt att vara svensk. Man kan ha olika åsikter om deras politik – men det var för denna djupt civila och jämlika hållning som Olof Palme och Anna Lindh gav sina liv.


Som bekant är mordgåtan på Sveavägen fortfarande olöst efter drygt trettio år. Den största polisutredningen i Sveriges historia läckte som ett såll och kläckte teori efter teori utan att komma ur fläcken.

Inte för att det känns riktigt reko att i en dagstidning i Stockholm göra sig lustig över polisarbetet i efterhand: Det var ju nyhetsmedierna som slog upp villospår och rykten på löpsedlarna och som blåste upp – och honorerade – alla läckor i utredningen. Mordet på Olof Palme sålde lösnummer och drog tv-tittare. I många år kunde Christer Pettersson skapa rubriker och dryga ut sin förtidspension genom att omväxlande erkänna mordet och ta tillbaka erkännandet.

”Att Christer Pettersson skulle vara den skyldige är det väl numera bara Stefan Löfven som tror”

Senare kom emellertid tv-program som Norra magasinet och Uppdrag granskning att rannsaka Palmeutredningen och lansera betydligt trovärdigare spår.

Många misstänkta har liksom bleknat bort och försvunnit ur bilden: 33-åringen, PKK-spåret, Sigge Cedergren, bombmannen Tingström och Baader-Meinhofligan. Att Christer Pettersson skulle vara den skyldige är det väl numera bara Stefan Löfven som tror.


På bokhandelsdiskarna ligger två nya böcker om Palmemordet: Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson och Stieg Larssons arkiv av Jan Stocklassa.

Huvuddragen i Petterssons bok publicerades redan i våras i den göteborgska prestigetidskriften Filter. Stocklassa spinner i sin tur vidare på de undersökningar i ämnet som bestsellerförfattaren och Expogrundaren Stieg Larsson genomförde före sin bortgång 2004.

När de gamla spåren grott igen återstår så vitt jag kan se två huvudteorier: Antingen en ensam blådåre med högersympatier – det är Thomas Petterssons kandidat – som mer eller mindre av en slump får för sig att begå mordet.

Eller – som Stocklassa tror – det så kallade Sydafrikaspåret, en internationell högerextrem sammansvärjning som planerat mordet på Olof Palme noggrant och länge.


Det hör till saken att blådåreteorin och sammansvärjningsteorin inte utesluter varandra. Det finns gott om paranoida mytomaner och vapenfetischister i säkerhetstjänsternas utkanter. Antalet misstänkta är numera så pass begränsat att huvudpersonerna i den ena boken dyker upp som statister i den andra. Runt dramat på Sveavägen rör sig ett nät av skuggor: Högerextremister med kontakter i svenska och utländska säkerhetstjänster. Halvprofessionella Palmehatare med pengar från näringslivet. Sjöofficerare som tror att Palme styrs av KGB via telepatiska kontakter.

Men Pettersson och Stocklassa koncentrerar sig alltså på varsin huvudmisstänkt.

I Petterssons fall rör det sig om den så kallade Skandiamannen som också framträdde som fantasifullt mordvittne i Expressen. Han har tidigare pekats ut av flera författare. Nu är han död sedan arton år tillbaka och kan inte försvara sig.


Stocklassas bok handlar om hur han via Stieg Larssons gamla arkiv får upp ett spår som han följer till Cypern, Sydafrika och Prag. Ytterst detaljrikt berättar Stocklassa om högerextremister han samtalat med samt om vad han själv har ätit och druckit mellan intervjuerna. Hans spår leder till en man som han kallar Jakob Thedelin. Thedelin är i livet men har flyttat till Israel och verkar vara svår att få tag på.

Alla teorier som jag läst om Palmemordet har ett gemensamt: De är oerhört genomtänkta. Författarna kontrollerar klockslagen, nagelfar vittnesmålen och slår ner på ointresserat och pliktskyldigt genomförda polisförhör. Hypoteserna är vattentäta och stämmer in i minsta detalj.

De har också det gemensamt att de är just hypoteser. De innehåller aldrig några bevis som skulle hålla för ett åtal.


Om de här båda böckerna ska tilläggas att de är lättlästa och ganska spännande.

Var Palmes baneman – som Pettersson tror – en narcissist som sökte ryktbarhet som tyranndräpare? I så fall finns det en dyster paradox inbyggd i hans öde. Det är ju kombinationen av politiskt drama och kriminalgåta som ligger bakom intresset. Palmemördaren förblir bara berömd så länge ingen vet vem han är. Mijailo Mijailovic, som stack ner Anna Lindh på NK, får ruttna i sin cell utan att någon frågar efter honom. 

Drygt trettio år efter mordet har mitt fosterland blivit ett normalt land, där tryggheten garanteras av livvakter, säkerhetskontroller, låsta portar och fällda gränsbommar.

Det har upprepats till leda att Sverige förlorade sin oskuld när Palme och Lindh mördades. Det var i så fall en oskuld som var exceptionellt väl värd att försvara.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.