Flockbeteende i vargfrågan

Publicerad 2018-06-16

En av vargarna i hägnet på Kolmården där den dödliga attacken skedde 2012. Oklart om just denna varg var skyldig.

Ulrika Stahre läser Lars Berges reportagebok Vargattacken

Vargfrågan äger en alldeles egen laddning. Den klyver stad och land, centrum och periferi, ställer modernitet mot tradition. Vargkramare anses naiva och okunniga, varghatarna aggressiva – och okunniga.

Vargens historia i Sverige har de senaste decennierna varit tätt sammanvävd med djurvårdande insatser – vargen var så gott som utrotad fram till 1970-talet – och med djurparkernas uppfödning.

Lars Berges reportagebok Vargattacken tar sin utgångspunkt i den våldsamma attack i ett varghägn i Kolmårdens djurpark, som ledde till att en ung kvinnlig vargskötare miste livet sommaren 2012. Tragedin och det rättsliga efterspelet är bokens kärna men Berge lotsar skickligt läsaren runt i vargens kulturhistoria och mytologi, till vargälskarna, till de som kan få kontakt med vargar och vara ”en i flocken”, till djurparkernas speciella naturteater och Kolmården som en vild och lyckad satsning i en kriskommun.

Det projekt inom Kolmården som inte lyckades var ”Närkontakt Varg”. Under flera år kunde besökare, för höga biljettpriser, gå in ett varghägn och få kontakt med den lilla flocken. Det var i detta besökshägn som den dödliga attacken inträffade, och det är diskussionen om vargar i fångenskap kontra fria vargar som är mest intressant.

Socialiserade vargar är inte rädda för människor, vilket gör dem farligare än de fria vargarna. De är instängda på en extremt liten yta: Kolmårdens hägn var stort som ett A4 på en fotbollsplan om man jämför det proportionellt med ett naturligt vargrevir. En trängsel som måste ha påverkat flocken.


Djurparksidén bygger på att naturen är något som går att stoppa in
i människans vardag, som underhållning. Att den går att kontrollera och styra. Det är lätt att med Berge se att Närkontakt Varg inte borde ha genomförts. Att idén att arbeta med dominans gentemot en vargflock bara gjorde skada. Att det dessutom fanns flera incidenter innan den dödliga attacken.

Hur ett projekt med så svajig vetenskaplig grund ändå kunde genomföras är en berättelse om önsketänkande, viljan till framåtanda och – förstås – en djurparks identitet och inkomster.


Det som verkar locka mest med vargen är själva rovdjursegenskaperna: att det är ett farligt djur som vi kan dominera. Och det i sin tur bygger på att vargens flockliv är hierarkiskt med ständig kamp om topplatsen. Det är lite intressant att vargens nya liv i Sverige sammanfaller med 1970-talets jämlikhetsideal. Det måste ha varit lite kittlande att detta stora rovdjur verkade kunna tämjas, kanske bli nästan som en hund. Samtidigt som hela spelet kring hur vi ska uppfatta vargen liknade vargarnas egna hierarkiska kamp.

Lars Berge visar hur intresset för vargen var starkt medialiserat, tv:s stora genomslag var en viktig faktor för vargens nya folklighet.

Vargattacken är ett brett och läsvärt reportage med hög närvaro. Blicken förändras: Kolmårdens annonser, där rovdjurens närvaro framställs som gullig och naturen som ett nöjesfält, kommer aldrig att bli helt oskyldiga igen.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln