Metalitteratur på allvar
Mikaela Blomqvist läser Dima Wannous De rädda
Publicerad 2018-10-27
Metaromanen är ofta en litterär återvändsgränd. Allt eftersom lagren av fiktion vecklar ut sig visar de sig inte dölja någon gåta utan bara tomhet. Den metafiktiva leken avslöjar sig just som en meningslös lek.
Med den syriska författaren Dima Wannous tredje bok De rädda förhåller det sig tvärtom. Den metalitterära formen framstår här som sprungen ur ett övermått av känsla snarare än en brist därpå. I centrum för romanen, som är den första av Wannous böcker som översätts till svenska, står två till förblandning lika kvinnor, Suleima och Salma.
Berättare i romanen är konstnären Suleima som lever i inbördeskrigets Damaskus med sin mor. Fadern är död sedan länge och brodern, som deltog
i revolutionen 2011, är försvunnen sedan några år. Hennes pojkvän Nassim har flytt till Tyskland med sin invalidiserade far på ryggen. Därifrån sänder han Suleima manuset till sin senaste roman, vilket också utgör ungefär hälften av De rädda.
I Nassims manus är det författaren Salma som för ordet. Från en framtvingad exil i Beirut skriver hon ned minnen från sitt liv i Damaskus. Det är barndomen under diktaturen, präglad av övervakning och rädsla, en älskad fars död i cancer när hon är 14 år, släktingar som hotar henne när inbördeskriget bryter ut och regelbundna besök hos psykologen Kamil.
Kamil är även Suleimas psykolog och hon tycker att Nassim har stulit hennes historia till sitt manus. Men har han verkligen det? Likheten mellan de två kvinnorna består framför allt i att de är lika rädda, en själslig överensstämmelse mer än en biografisk. Kanske är det inte Nassims fel att Suleimas och Salmas historier överlappar varandra, utan krigets. För var går egentligen skiljelinjen mellan den kollektiva och den individuella erfarenheten?
Wannous skriver in en rad osäkerheter i romanen. Ofta rent konkret genom att låta frågor eller ord som ”kanske” breda ut sig över sidorna. Ibland slår det tvekande tonläget över i ren förtvivlan. ”Hur skall vi kunna överleva bland alla nyheter om dödsfall och dagligt dödande?” frågar sig Salma. Men innan läsaren hinner värja sig invänder Suleima mot det direkta, tragiska tonfallet med en fråga riktad mot dess författare Nassim: ”Varför så mycket elände?”.
De rädda är en mycket intelligent konstruerad roman. Filtrerad genom Suleimas läsning blir smärtan i Salmas historia möjlig att ta till sig mer omedelbart. Den metalitterära dubbleringen förskjuter romanens handling från den enskildes öde
i Syrien, till att omfatta hela landets öde, skildrat via den enskilda människan.
Wannous skriver dessutom med en nykter, eftersinnad sorg och en stor känslighet.
De rädda är metalitteratur på största allvar.
