Håglöst dejtande och dystert festande
Saga Cavallins debutroman är träffsäker men ämnet färgar tonfallet
Publicerad 2021-11-07
Patricia och hennes kompisar tillhör det unga storstadsprekariat som det skrivs och pratas om så mycket. De som inte blir anställda men måste stå i givakt när jobbet ringer, och som hyr i andra eller tredje hand för alldeles för mycket pengar.
I sin extrem är de kanske ett Stockholmsfenomen – det är ju dyrt att leva där och bostadsmarknaden är grotesk. I alla fall är det från huvudstan de ilsknaste och mest depressiva rapporterna om livet utanför allting kommer.
Saga Cavallins 60 sidor korta roman Glasrutan – titeln måste ju vara inspirerad av Sylvia Plaths Glaskupan – tillhör de senare. Huvudpersonen Patricia är runt tjugo och famlar stumt omkring i Stockholm medan det riktiga livet tycks pågå någon annanstans.
Vad är då det riktiga livet? En viss Maja Weier verkar leva det. Patricia känner henne inte ens, men hon har slätt hår och perfekt hy utan smink. Hon är tjugotre – och gravid. Med en grafisk designer.
Att skaffa barn så tidigt ”måste vara en konsekvens av kvinnoförtryck” har Patricia trott, men nu inser hon att hon inte har hängt med. Fascinerad och förvirrad kastar hon sig över sin nya förebilds Instagramkonto, komplett med pojkvän, lägenhet, ultraljudsbilder och snyggselfies.
Lockar det här med barn för att det ofrånkomligen skulle innebära en förändring, eller för att den gravida Maja Weier bär alla tecken på hög social status? Saga Cavallin gestaltar bra hur det inne i Patricias huvud inte går att skilja detta åt. Hon har också känsla för det komiska: plötsligt börjar hela kompistrion bli ”sugna” på barn.
Som ungdomsskildring är Glasrutan inte precis originell, med sin dystert festande och håglöst dejtande protagonist. Här finns dessutom en del trötta grepp, som att huvudpersonen har en dålig smak i munnen eller kväljningar – om det nu är en bild för ett inre tillstånd eller ett försök att ingjuta ”kropp” och närvaro i texten.
Men Patricias tillvaro är fångad på kornet: det där att inga fästpunkter ha, att
veta att man inte är någon för tillräckligt många, att gå på en klubb för att man inte blir inbjuden till någon bättre. Den frustrerade ledan. Ensamheten i enrumslägenheten.
Hennes inre flyter ihop med den yttre tillvaron kan man säga. Det färgar även textens tonfall som till slut blir lite monotont. Det lilla gnistret av humor som ändå finns skapar relief, en sorts motsättning i texten värd att ta vara på ännu mer.
