Kalla och kvävande relationer i tät roman

I ”Hummerns sköld” blottas familjebanden på ett närsynt vis

Publicerad:
Uppdaterad:

BOKRECENSIONER


Den danska författaren Caroline Albertine Minor fick ett stort genombrott med novellsamlingen ”Välsignelser”, och utkommer nu med ”Hummerns sköld”.
Foto: Lærke Posselt
Den danska författaren Caroline Albertine Minor fick ett stort genombrott med novellsamlingen ”Välsignelser”, och utkommer nu med ”Hummerns sköld”.

Det börjar så bra. Språket gnistrar och sprakar i ett både konkret och drömlikt landskap där en åldrad kvinna rör sig i en trädgård. Någon har kallat på henne. Hon ser sin vuxna dotter framför sig. Vill hon något?  Här hörs ljudet av ”vibrerande strängar som minnet börjar spela sina örhängen på”. 

Modern är på tillfälligt besök i staden hon känner igen från filmer. Hon vill ställa saker och ting till rätta, be om ursäkt. En bit in i Caroline Albertine Minors roman förstår jag att modern är död och dottern Ea försöker nå henne via ett medium, en clairvoyant. Därefter – när det verkliga livet gestaltas – ändras också stilen. De surrealistiska inslagen är borta.


Det var just språket som gjorde Minors novellsamling Välsignelser från 2019 till något som stod ut i bokfloden. Hon skrev stilistiskt täta berättelser om förlust och sorg. Familjemedlemmar utspridda i världen och främmande för varandra är återkommande spår. Kontaktlöshet mellan föräldrar och barn, och mellan syskon, verkar vara författarens smärtpunkt. För Välsignelser, hennes andra bok, tilldelades hon P.O. Enquist-priset och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. 

I Hummerns sköld får vi möta tre syskon. Ea bor i San Francisco tillsammans med en fotograf och hans dotter. Sidsel, konservator på Glyptoteket i Köpenhamn, är ensamstående mor till Laura. I stan bor också lillebror Niels som är affischuppsättare. Han flyttar runt mellan vänner, beredd att leva ett alternativt liv med så få ägo­delar som möjligt.


Minor lappar ihop spridda berättelser som kunde fungera som noveller, allt vigt översatt av Johanne Lykke Holm. Av en slump förs olika karaktärer samman, i tillfällig gemenskap. Framför allt handlar det om mödrar och döttrar. Relationerna är kalla eller kvävande, blir det någonsin rätt? Springmasken som Sidsel drabbats av kräver att närstående också behandlas. Fin symbol för hur familjeband påverkar. Hur vi fysiskt och psykiskt överför och smittar varandra. Klådan kräver ibland behandling. 

Central i romanen är clairvoyanten Bee. Jag ser henne som huvudpersonen. Författarens alter ego, en sorts magiker med uppövad förmåga att ”höra det osagda”. 

Tillhör idén om den välmående kärnfamiljen förgången tid? Är det därför som så många samtidsförfattare skildrar familjer på ett närsynt vis, utan att det hela lyfts upp till något övergripande filosofiskt eller samtidskritiskt plan. Mest originellt i den här romanen är samtalen mellan levande och döda.


Minor använder ett grällt bildspråk när hon beskriver romangestalterna. Pricksäkert ibland, ibland påklistrat knöligt. Det är som en film lanserad som komedi med mörka underströmmar. Skickliga skådespelare förkroppsligar charm och ömsinthet.

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.