Kusligt stark läsning från Rwanda
Scholastique Mukasonga fångar embryot till folkmordet i sin debutroman
Publicerad 2020-12-15
En författare från Rwanda är ohjälpligt bunden vid ett enda ämne, folkmordet på tutsierna 1994. Den katastrofen genomsyrar allt vad en rwandisk författare skriver.
En stor majoritet av folket i Rwanda tillhör det jordbrukande hutu-folket med band västerut, medan tutsierna, som under kolonialtiden fungerat som ett slags adel, hade sina etniska band österut. Efter Rwandas självständighet från den belgiska kolonialmakten 1964 kom inflytandet att hamna hos hutufolket, medan tutsiminoriteten blev en alltmer hatad paria fram till de besinningslösa massmorden trettio år senare.
Författaren Scholastique Mukasonga (född 1956) är tutsi, och hennes familj lyckades fly hemlandet två år före folkmordet. Hennes debutroman Madonnan vid Nilen gavs ut i Frankrike 2012 och utspelar sig på en internatskola för flickor från den lilla samhälleliga eliten i landet. Året är 1979, långt före morden.
I närheten av skolan finns en madonnabild uppställd vid den källa, där Nilen sägs ha sitt ursprung. Kring denna madonnabild kretsar handlingen. Ändå är det folkmordet femton år senare, som ligger och pyr både på och mellan varje rad.
Flickskolan uppe i bergen är en av de platser, där våldsdriften ackumuleras och morden förbereds. En europeisk läsare kan inte undgå att som parallell föreställa sig en tysk internatskola på tjugotalet.
Lycée Notre-Dame-du-Nil är tänkt som en progressiv mönsterskola och drivs av katolska nunnor. Eleverna är döttrar till mäktiga män i riket och ska utbildas till hustrur åt nästa generation mäktiga män. Officiellt råder borgfred mellan hutu och tutsi i landet, och som tecken på detta inkvoteras ett par tutsiflickor i varje årskurs.
Stämningen bland flickorna är laddad, och dottern till en militant hutuledare, Gloriosa, styr med järnhand. Hon underblåser hatet mot tutsierna med total hänsynslöshet och list. Den svarta madonnan vid Nilens källa kommer att stå i centrum särskilt sedan Gloriosa själv förstört den vid ett försök att i hemlighet göra madonnans näsa mer hutuformad. Hon skyller sin egen fadäs på ett fiktivt angrepp av tutsi-rebeller och jagar upp hatet mot tutsierna ända tills våldet exploderar. Nunnor, liksom belgiska och franska lärare står handfallna bredvid.
Mukasonga är obevekligt saklig, när hon fångar den gruvligt infekterade atmosfären bland flickorna, och läsaren får följa de två kvottutsierna Virginia och Veronica mot deras skilda öden.
Den stora katastrofen ligger femton år fram i tiden, men även i en avlägset belägen katolsk flickskola finns det virulenta embryot. Det är kusligt stark läsning.
