Oväntat komplext om brutala mord
Här finns inga klaner och inga sammansvetsade gäng
Publicerad 2020-12-04
Hallonbergen passerar jag ofta. Här finns den ryska mataffären. Härifrån går bussarna till Stockholms universitet och Karolinska sjukhuset. Dopgäster och begravningsföljen på torget framför syrisk-ortodoxa kyrkan, porlande samtal.
”Gola, vittna, dö: Tystnad och trauma i Hallonbergen” av journalisten Ann Törnkvist handlar om tre brutala mord som skakade området för tre år sedan. Blod flöt bokstavligen på gatorna här.
Törnkvist är en erfaren journalist vars första bok ”Följ fucking order”, om Södertäljemaffian, både väckte en debatt om yttrandefrihet och blev den mest utlånade på anstalterna Hall och Kumla.
Jag läser ”Gola, vittna, dö” strax efter ”Familjen” av Johanna Bäckström Lerneby. Båda handlar om avgränsade urbana miljöer där alla tycks känna alla, där statens våldsmonopol är naggat i kanten och vittnen håller tyst av rädsla för de kriminella.
Men Törnkvists reportagebok överraskar mig med sin komplexitet. Ingenting är enkelt och allt är invecklat. Här finns inga klaner och inga sammansvetsade gäng.
Knarkuppgörelsen i ett underjordsgarage urartar i en brutal avrättning. Grannen ser mördarna fly och hittar en hylsa i garaget som han lämnar över till polisen. Inte långt därefter mördas hans fru i bostaden och han själv knivhuggs till döds på öppen gata framför ögonen på chockade grannar och förbipasserande. Två barn lämnas föräldralösa.
Morden i Hallonbergen sägs ha blivit en vändpunkt. Brottsvittnens benägenhet att träda fram minskade just på grund av händelserna där och anonyma vittnen finns högt upp på dagordningen numera.
Åklagarna och polisen påtalar att alla vittnen – trots rädsla och motvilja – har gått med på att infinna sig i rätten
Törnkvist problematiserar frågan. Det är oklart om mördaren visste att mannen lämnat över hylsan till polisen. Ännu mer tragiskt är att inte ens de utredande poliserna visste om det. En del i ”Gola, vittna, dö” handlar om bristande kommunikation och misstänkta tjänstefel från polisens sida. Åklagarna och polisen påtalar att alla vittnen – trots rädsla och motvilja – har gått med på att infinna sig i rätten. Dock döms mördaren även för grovt övergrepp i rättssak. Vittnesmordet är just ett vittnesmord.
Törnkvist har ett passionerat språk och förmåga att involvera läsaren i en dialog.
Jag brottas med ett obesvarat varför. Mördaren har spelat fotboll och på sin höjd kört moppe utan hjälm. Hur kommer det sig att han pekar finger i rätten, kallar sig för Joker och gapskrattar innan han åker in på livstid?
Jag tror att han vid någon tidpunkt klippt av bandet till samhället. Svävat iväg i sin egen bubbla av värderingar och referenser. Offret var en man förbunden med världen. Tills bandet kapades och blodet flöt.
