Östergren gör upp med samtidens Sverige
I ”Renegater” avslutas trilogin om Henry Morgan och en och annan skumraskaffär
Publicerad 2020-09-30
Gräs och snö, huvudsakligen i sina konventionella betydelser, får stor plats i Klas Östergrens Renegater. Gräs och ogräs som växer, som måste tuktas. Snö som döljer, men bländar.
Denna tredje del i historien om Henry Morgan, Sverige och tidens gång innebär ett långt farväl – närmare 750 sidor – till den världsvane svindlaren och livsnjutaren som Östergren skildrade i Gentlemen, en man som fick en del moraliska fläckar på sin själ i uppföljaren Gangsters.
”Renegater” inleds med att berättaren – som vanligt är denne lätt att missta för författaren med samma namn – står och spanar ut över nejden. En man kommer gående.
Det är naturligtvis Henry. Denna gång är det inte han som har något att berätta, det uppdraget ska Östergren få. Han har att skriva en rapport. Envoyén, maktens diskreta hantlangare, har lagt en beställning. Rapporten, visar det sig, ska handla om vad som hände i Svenska Akademien ödesåret 2018.
Men det är lång väg dit. Liksom för Henrys till fots företagna pilgrimsfärd från Österrike för att besöka sin son i Sänket i norra Sverige kommer det saker emellan. Först ska ett havererat projekt om snö avhandlas.
Av en slump – finns det någon slump i denna trilogi? – mötte Klas Östergren i slutet av 90-talet Torsten, en reklamare med konstintresse som samlar på tavlor med snömotiv. Östergren ombeds överväga att skriva en text till den katalog som Torsten planerar. Detta leder i sin tur till historien om skandalen i Sydafrika, fiaskot i slutet av 90-talet med att arrangera en gala för att, visade det sig, sälja Jas-plan.
Att vittna och närvara, det är också vad som möjliggör rapporten från händelserna i Svenska Akademien 2018. Författaren Östergren var där högst närvarande och även
om rapporten är alldeles för lång, har den sitt värde som vittnesmål.
Skandalen ekar ända upp på statsministernivå, men som vanligt i Östergrens samhällskritik går de ytterst ansvariga fria. De har ju envoyéer att hålla rent omkring sig.
Värre går det för Torsten och alla andra, främst män, som har en fallenhet för att deka ner sig på gränsen till självmord. När de väl dras in i en härva smittas de ofrånkomligen av det ekonomiska eller politiska virus som de motvilligt övertalats att försöka åtgärda. Ofta börjar det bara med en liten väntjänst, vars konsekvenser ligger dolda, som under snö, tills det är för sent.
Sverige är sig inte längre likt. Skandalerna blir allt större. Korruptionen, orättvisorna och miljöförstöringen – allt det som Sverige en gång ansågs befriat från – har integrerats i landets infrastruktur.
Östergrens kompositioner har liknats vid kinesiska askar, men det är kanske bättre att tala om en spiraldramaturgi. De olika skikten vrider sig inåt, nedåt och tangerar emellanåt varandra. Läsaren sugs in i spiralerna genom glidande tempusskiften, från imperfekt eller perfekt till presens. Det ger en närvarokänsla, läsaren blir som ett vittne till händelserna.
Att vittna och närvara, det är också vad som möjliggör rapporten från händelserna i Svenska Akademien 2018. Författaren Östergren var där högst närvarande och även om rapporten är alldeles för lång (romanen tar en 165-sidig paus), har den sitt värde som vittnesmål. Låt vara att den nog även tjänat ett personligt behov av såväl rannsakning som klargörande över vad som egentligen skedde.
Ledamöterna har fått en tunn maskering av olika grässorter, rapportören själv kallar sig Svingel, bara det en självkritik. Så vitt jag kan bedöma framkommer inte mycket nytt, de som kan demaskera de lätt förklädda (o)gräsledamöterna, hade förmodligen redan på ett ungefär klart för sig hur konflikten skar igenom sällskapet. Rapporten är givetvis skriven genom ett temperament, men ett reflekterande sådant som inte undantar rapportören själv från kritik.
Romanen återhämtar sig raskt efter denna utläggning. Försoning väntar, alla drar sig tillbaka i om inte fröjd, så i någorlunda frid.
Framför allt finns Sänket, ett Shangri-la, en plats där det bästa från det svunna Sverige räddats för framtiden, fri från sekteristiska drag och där man vet att ta tillvara såväl det goda som uppnåtts, som det goda som är nytt.
Klas Östergren själv, han får följa Voltaires berömda, inte helt lättolkade devis: man måste odla sin trädgård. Och, kan vi tillägga, ge akt på ogräset.
<div data-tipser-pid="5eea02af8c653e00018e157b" data-tipser-view="compact"></div>
