Poesin låter alla babbla i mun på varandra

Axel Winqvists poesi är som en lummig park – men mer ordning krävs

Rasmus Landström

helskärm

Kåta blommor

En värld är varje människa, skrev Gunnar Ekelöf i en av sina mest kända dikter. Det kan ju låta humanistiskt högtidligt – men är egentligen ett rop på hjälp. Den där världen är nämligen befolkad av ”ofullgångna varelser” i ”dunkelt uppror” mot konungen jaget. Konungen måste i sin tur ägna hela dagarna åt att rulla ut taggtrådsstängsel, skapa visitationszoner och mental REVA-politik. Egentligen är det ett under att någon enda ”vandrande värld” lyckas vara mer sammanhängande än Trump under hans mest flippade valmöten.

Hur fångar man då detta inre kaos i litteraturen? Det brukar sägas att romanen är den dialogiska konstformen. Där kan vår inre mångstämmighet ta form. Men Axel Winqvist har fattat att poesin egentligen är bättre lämpad. Genom sin friare form tillåter den alla ofullgångna varelser att babbla i mun på varandra.

”Kåta blommor” är Winqvists tredje diktsamling, efter den hyllade debuten ”Det vackra och det fula” och den ännu mer hyllade uppföljaren ”Den sista människans leende”. Med dessa böcker har Winqvist mutat in ett eget hörn i den svenska poesin, beläget mellan centrallyrikens allvarsamma katedral och den slappa internetpoesins nöjesfält. Själv föreställer jag mig hans lyrik som en lummig park där en Paulus i olikfärgade strumpor deklamerar, bredvid ett bögpar som knullar i en buske. Ursäkta, nu tappade jag bort mig i bildflödet – men man tenderar att göra det i Winqvists diktning. Han utsätter läsaren för en störtflod av bilder och metaforer, där vissa tycks ha bearbetats under veckor medan andra verkar upplockade från en skrivarövning innan morgonkaffet. Lite påminner han mig om 40-talspoeten Erik Lindegrens svada, men med ett spefullt leende.

I ”Kåta blommor” pågår en livskris lågintensivt. Diktjaget har blivit lämnad av sin kille, det är svårt att komma upp ur sängen och klimatkrisen blir bara värre. Välkända teman, men det som har tillkommit är ett slags ”tal till nationen”. Där talar en inre myndighetsröst som försöker vara kamratlig:

”sverige, är allt som det ska?

Dina barska hälsningsfraser

dina välutbildade praktikanter –

du ligger utslagen

som stormen efter ett fritidsliv

i det döda, varma gräset”

Själv har jag svårare för lustigkurren Winqvist än för den allvarliga, även om jag förstår att de förutsätter varandra. I ”Kåta blommor” är det dock som om spelevinken fått överhanden, vilket syns i den putslustiga titeln. I föregångaren ”Den sista människans leende” – hans mest sammanhållna verk – ramades lyriken in av en dystopisk bakgrundsberättelse där diktjaget tycktes skriva från en bunker i ett öde solsystem. Det är en av de bästa diktsamlingarna jag har läst på senare år. ”Kåta blommor” känns därför som ett steg tillbaka i författarskapet, till ”Det vackra och det fula” med sina dikter om ditt och datt.

Winqvist är som bäst när han uppfinner världen på nytt i sin poesi. När han likt Inger Christensen tänder vitsipporna och låter ängarna bada i ett rött vallmosken. Detta verkar han dock bara kunna göra i sakral ton på nöjesfältet eller garvandes, i katedralen. Jag köper det, men när det blir så här spretigt får jag lust att ropa ”någon jävla ordning ska vi väl ändå ha i en diktsamling”. Att tala om hur poeter ska skriva sina dikter i framtiden ter sig lönlöst – poesi är den friaste formen. Ändå kan jag inte låta bli att önska att konungen jaget skapar lite bättre reda i nästa bok och ställer upp ett tematiskt kravallstängsel runt den inre folkmassan.

Café Bambino: Simpa för män, ta dyra lån, hantera rasistiska kollegor

Simpa för män, ta dyra lån, hantera rasistiska kollegor

Från gallerirundans scengolv