Barnspökena visar vägen ut ur sorgen
”Blomsterspråket” är poetisk och vacker
Publicerad 2025-03-06
”Blomsterspråket” av Maria Margareta Österholm
2012 lanserade författaren och litteraturvetaren Maria Margareta Österholm ordet skev som en svensk och klangligt befryndad motsvarighet till begreppet queer.
Detta i en doktorsavhandling ägnad åt det queera, eller skevande då, i bland andra Mare Kandres och Monika Fagerholms skildringar av unga flickor, med titeln ”Ett flicklaboratorium i valda bitar”.
Vid sidan av forskandet har Österholm också givit ut ett par egenartade romaner i denna skeva eller möjligen gurleska stil, om ni minns kritikern och författaren Arielle Greenbergs lika fyndiga nybildning från 2010. Senast ”Allrakäraste otyg” (2021), och nu i dagarna ”Blomsterspråket”, en roman om två vänner eller älskande (det är lite oklart) som går i planer på att starta en blomsterbutik ihop.
Fauna och Iselin, som de heter, finner varandra under floristutbildningen, och i det alternativa blomsterspråk de spånar fram tillsammans. Nog påminner deras variant om det klassiska blomsterspråket med rötter i 1800-talets symbolism, där vita blommor exempelvis ansågs stå för renhet eller oskuld, men här finns avgjort en mer handgriplig och akut sida:
”Jag skulle aldrig upphöra att sörja om jag förlorade dig”, skriker Cypressen, medan renfanan förkunnar ”Minns: Om du dör lever du i mitt hjärta!”.
Båda växterna, expressivt illustrerade av Linda Spåman, blir tyvärr snabbt aktuella, för Iselin blir sjuk och försvinner och någon egen blomsterbutik hinner de aldrig starta. Större delen av romanen upptas av Faunas väg genom tomheten och sorgen. Årsdagarna passerar, liksom diverse älskare och smärre påhugg i floristbranschen.
Redan huvudpersonernas namn ger en antydan om att ”Blomsterspråket” är en roman som lämnat realismen långt bakom sig, även om här förstås finns sådant som tunnelbanetåg och ja, floristutbildningar. Men här finns också ett gäng mylingar, barnspöken, som tycks lojala med Faunas saknad, och de visar henne en tjärn i skogen dit hon kan gå och pytsa ut den i småskvättar:
”De vet allt om att vara oönskad. De känner det djupt i magen. När någon gått vilse. När någon gråter. Allt det som inte går att sätta namn på. Om att vara ett barn och det förfärliga i att inte vara det längre. All saknad som går att sätta i sig och som inte går att kräkas upp. De döper den i tjärnen och låter skogen ta hand om den.”
Den som läst nämnda Mare Kandre lär känna sig hemma i Österholms gotiskt utmejslade och bildrika prosa. Mening för mening arbetar den sig fram genom Faunas förtvivlan, och det är mycket vackert, mycket poetiskt och originellt, mycket precist, men till slut blir det lite väl mycket ändå.
”Blomsterspråket” sträcker sig över drygt 180 ovanligt breda och tätt satta sidor, och i den senare tredjedelen mister åtminstone jag något av den uthållighet som behövs för att följa Fauna i spåren, i det oavlåtliga rännandet mellan lägenheten och den mystiska tjärnen.
