Olga Ravn låter tvivlet få plats i moderskapet

Hon är inte den första som gör det men ”Mitt arbete” har stark konstnärlig lyskraft

Jenny Högström

helskärm

För tio år sedan debuterade den danska författaren Olga Ravn med den gurleska diktsamlingen Jag äter mig själv som ljung, flicksinne. Jag plockar boken ur hyllan, slår upp den och fastnar genast för följande: ”Kvinnorna blir sinnessjuka av att få barn. Allt vi ska bli på grund av våra kroppar.”

Raderna föregriper Ravns nya bok Mitt arbete som utkom på danska 2020, och som nu äntligen finns på svenska i Michael Larssons utmärkta översättning.
Mitt arbete skulle kunna beskrivas som en gestaltning av en förlossningsdepression och består av ett ej kronologiskt montage av scener, journaler, dikter och dagboksanteckningar med två skiftande berättarperspektiv (första och tredje person). Samtidigt är det en konstnärsroman om en kvinna och hennes skrivande. Själv liknar berättaren den vid Frankensteins monster med Mary Shelley som ett slags musa.

Den första graviditeten är en sårbar tid. Den gravida kvinnan är en ambulerande projektionsyta för propaganda, krav och plikter. Min egen diktsamling En liten bok om kött och chark handlade en del om det där. Och de avgrunder av tvivel, inbillning och skräck som öppnades inom mig.

I Mitt arbete återfinner jag tvivlet, som att det vore en intellektuell kvinnas lott. Det är fruktansvärt skambelagt att tvivla, inte minst att som kvinna tvivla på sig själv inför denna den kvinnligaste av erfarenheter. För oss misslyckade kvinnor är detta inget nytt. Mellan föreställningarna om graviditet, förlossning och moderskap och verkligheten själv finns ett glapp. Mellan påbudet om lycka – och sanningen. Detta visar Mitt arbete ömsint, sårbart, slagkraftigt – och med stark konstnärlig lyskraft.

I en otroligt rolig scen som samtidigt vibrerar av återhållen ångest går danska författaren Anna på en föräldrautbildning med sin svenska partner Aksel. ”Det är okej att inte älska sitt barn!” skriker barnmorskan. För fadern, visar det sig. I alla fall till en början.

Men morsan då? Pö om pö kommer tvångstankar, depression, anknytningsproblem, självmordstankar. Ytterligare förstärkt av en föräldraledighet i Stockholm, där Anna läcker mjölk och bråkar med sin partner. Också när hon borde sitta på kafé och skriva kan hon inte slita sig fri från det enda som kan ge henne existensberättigande: barnet.

Jag brukar tycka det är fasansfullt tråkigt att läsa om småbarnsliv. Liksom jag inte alls längtar tillbaka till småbarnsårens stillastående tid, kladdiga bordsytor, nappar, blöjor och svettiga barnvagnspromenader. Usch, tag mig bort! Men Ravns förmåga att montera in det i ett större sammanhang – feministiskt, konstnärligt, intellektuellt och historiskt – gör hela skillnaden. Det – och att hon lämnar utrymme för misslyckande och förtvivlan.

Samtidigt är det svårt att bortse ifrån att Anna och Aksel också är två fett privilegierade kulturbarn.

Inledningsvis känns greppet med en jagberättare som hittar Annas dagboksanteckningar rätt sökt och signalerar lite för starkt ”det här är litteratur” för min smak. Det är ju litteratur alldeles oavsett. Som jag förstår det handlar det om att som skrivande kvinna kunna närma sig den erfarenhet som Mitt arbete kretsar kring. Som berättarjaget skriver längre fram: ”Att skriva i tredje person uppstod ur en maktlöshet inför tillvaron. / Att skriva i tredje person var att uppfinna någon annan som utstod smärtan.”

I en intressant och läsvärd artikel om moderskapslitteratur och typ alienering i SvD hittar Lyra Ekström Lindbäck en del graverande likheter mellan Olga Ravns Mitt arbete och Rachel Cusks A life’s work från 2001 – bokstavligen ”ett livs arbete” – som på svenska fått den betydligt plattare titeln Att bli mamma. Då var det fortfarande tabu att skriva om sin vantrivsel som mamma och Cusk fick en hel del skit.

Själv refererar Ravn inte till Cusk över huvud taget – men utifrån Ekström Lindbäcks antydan om plagiat ser det ut som att hon har en del att förklara.

Så. Vi kan läsa Mitt arbete som ett skämt på Karl Ove Knausgårds bekostnad. Vi kan läsa det som en stöld – eller hyllning – av Rachel Cusk, och hennes banbrytande gärning för den litteratur om moderskap vi ser idag. Vi kan läsa det som ett slags kvinnlig arbetarlitteratur.

Och efter alla böcker jag läst om och av män och deras jävla mög som om detta vore den självklaraste sak i världen är det nu min innerliga förhoppning att den här boken faktiskt inte bara ska läsas av kvinnor. För vårt arbete är universellt.
I en av de enkla, raka – och ibland fruktansvärda – dikterna i boken skriver Olga Ravn: ”jag har köpt barnet / med min kropp / är det värt priset / är barnet värt priset”

Det är frågor man inte får ställa. Just därför måste man ställa dem.