Renässans för briljanta outsiders
Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2015-04-17
Stjärnan och doldisen i fransk queer litteratur – en återutgivning som ger mersmak
I det gångna årets stora filmstund för frankofiler, Violette, regisserad av Martin Provost, finns en scen där den nykläckta författaren Violette Leduc bjudits in för att medverka i en stumfilm, av och med författarstjärnan Jean Genet. Det är 1950-tal i franska intellektuella kretsar, och de båda har förts samman av den gemensamma vännen Simone de Beauvoir.
Leduc spelar, i stumfilmen i filmen, en hysterisk mor på toppen av en hög stentrappa. En barnvagn rullar ner. Efter kraschen är det självaste Genet som hoppar ur vagnen, i vit sparkdräkt och hätta. Sedan jagar Baby Genet Mamma Leduc, smiskandes med en rapp kvist.
När man läser dessa författares böcker är de dock båda väldigt mycket förvuxna, fäktande barn. I deras superestetiserade självbiografier är deras erfarenheter av att ha blivit bortlämnad respektive oäkting, starkt närvarande. Och det barnsliga finns också i verkens kompromisslöshet: Allsmäktigt gäckande respektive oändligt krävande.
Jean Genet (1910–1986) är mindre känd som barn än som bög. Med några storslagna, hårt lyriska romaner skrev han under 1940-talet in det sexualiserade förräderiet och den explicita homosexualiteten i den europeiska litteraturhistorien.
Hans hjältar är tjuvarna och böghororna. Mördarna och lögnarna. Transorna och tiggarna. De förenas av att inte ingå. Och i Genets fiktion får de varken något hem eller någon djupare mening, men förses med en underordningens grandiosa glans.
I Tjuven och kärleken (1942) ligger berättaren – Genets alter ego – i en fängelsecell och frammanar vackra män och blixtrande erotik. Hans idealpar är hallicken Mignon och transan Divine, och det är framför allt de han följer genom parisiska, underjordiska rum.
Loskan och latrintunnan är lika sköna som rosen. Detaljen, fläcken, får vara utgångspunkt för en alternativ mytologi: ”deras ljumma sperma sprutar fram och ritar upp en ny Vintergata på himlen, en Vintergata med stjärnbilder som bara jag kan tyda: där är Matrosens stjärnbild och Boxarens stjärnbild.”
Jag läser Genets romaner som en sorts lägen, en ström av bilder och skärskådande formuleringar, massiva dikter på 250 sidor.
Tjuvens dagbok (1949) är dock den av Genets böcker som är mest en konventionell roman. Här är Genets ställföreträdande romanjag en fattig vagabond som rör sig genom 1930-talets Europa. Det finns ett världskrig och det finns nationsgränser att ta sig över, men det är som om Genet säger att de underjordiska begären, de smutsiga barerna och behoven att söndra förblir de samma oavsett omständigheterna. Och att hans konst förmår sluka och förtrolla allt.
Extasen i den erotiska ritualen överlappas av den religiösa, mycket katolska. Identiteten som föräldralös vänds från utanförstående till otyglad, obunden. Homosexualiteten och förbrytelsen glorifieras i samma poetiskt tyngda andetag.
Det är en märklig lycka att läsa Genet. Texterna är skatter. Exakta och överlastade som Notre-Damekatedralen.
Men han är också svår. Visar så obönhörligt vad konsten kan göra. Kasta om och vara subversiv. Förhärliga och släta över.
Det finns en komik i att man förpackat nyutgåvorna av Genet med plutande hunkar på omslagen. Genets tjuv är inte bara en eggande sex-kitten, han är också någon som rövar bort åtskillnaden mellan yta och djup. Gör erotiken till ornament. Etiken till kitsch.
Genets världsliga, politiska engagemang – till exempel för Svarta pantrarna i USA och palestiniernas befrielsekamp – är tämligen skilt från magin i hans böcker. De förutsägbara modellpojkarna skymmer också den skeva intensiteten i Genets blick på män. Allt objektifieras. Utseende, ursprung, gester. Stolgång, bevekelsegrunder, genus. Hur röven sjunker ner mot läderklädseln på den stulna motorcykeln. Reduceringen av kropparna till poetiska ting sker så till den grad att de maskulina tecknen som erotiseras, blir just tecken. Utklädnader. En sorts ”CIS-vestism”, om en så vill – det väntade eller konventionella könsuttrycket så förstärkt att det blottar sig som konstruktion.
Minst lika briljant men betydligt mindre kanoniserad är Violette Leduc (1907–1972). Om Genet hyllar sveket så dyker Leduc ner i misstron. Om Genet är en omnipotent djävelunge så är Leduc skitjobbig och behövande. Total i sin narcissistiska hybris och förtvivlan.
Från ett annat håll, genom en betydligt stramare estetik, gjorde också hon kompakt romanpoesi av sina erotiska erfarenheter. Världskrig pågår också här, men de sipprar endast in i texten när de berör Leducs relationer, eller när hon tjänar stora pengar som svartabörshandlare. Total självupptagenhet har sällan varit såhär drabbande.
Den stora romanen Oäktingen (1964), vars succé man får skymta mot slutet av filmen Violette, är den enda som finns i svensk översättning, och den har nyligen getts ut på nytt. Det är typ en memoar. Det finns en vag kronologi som löper från Leducs barndom, över flickskoleår, arbetsliv på veckotidningar, svarta börsen under krigsåren, fram till ett eget skrivande.
Men alla delar av Leducs liv genomborras av bokens titel. Den skuld och skam som omger oäktingskapet, och relationen till modern, går igen i hur hon hela livet söker en gränslöst bekräftande symbios. Relationerna är aldrig tillräckliga. Hela tiden behöver hon mer. Och hela tiden blinkar moderskomplexet. Hon förklarar till och med sitt korthuggna sätt att skriva med en vilja att vara modern till lags.
Det finns ingen konflikt mellan Leducs mestadels lesbiska begär och den heterosexuella omvärlden (hos Genet finns det ju en sorts inverterad konflikt kring bögerierna). Hennes stridigheter är alltid mellanmänskliga, psykologiska – det är inte det samhälleliga utanförståendet som hotar eller triggar henne, utan det hon som enskild inte kan få.
Oäktingen är till exempel full av väldigt roliga reflektioner kring den homosexuelle mannen, som Leduc återkommande förälskar sig i: ”En man som inte är vare sig munk eller kastrat eller gubbe. En man som är mer än det, mindre än det. En homosexuell: ett visum till det omöjliga.”
Världens ordningar gestaltar sig hos Leduc i stället i skönhetstörsten. Det förtvivlade bekräftelsebehovet finns också i strävandet efter kulturellt och faktiskt kapital, som är självklart bland hennes intellektuella vänner – i filmen brutalt gestaltat i relationen till solitt borgerliga Simone de Beauvoir.
Genet vänder uppochner. Leduc insisterar i känslan av brist. Hon är kämpande, neurotisk och ärlig. Hopplöst dömd till att vilja ha det som är utom räckhåll, uppslukad av att ha råd med modemagasinens flärd och fast i ett psyke som bultar av att ha blivit avvisad. Förskräckligt barnslig och olidligt svår att i litterär form hålla ifrån sig.
Kära, översättarkår – översätt mer av henne. Det övergår mitt förstånd hur hon inte har en lika självklar plats i outsider-kanon som Genet.
Om jag skulle regissera en stumfilm skulle jag klä båda i bebiskläder. Leduc skulle få ligga i vagnen och sparka av omåttlig hunger. Genet skulle jag klippa in tecknad, som den ondskefullt sofistikerade bebisen Stewie i serien Family Guy. Över dem båda skulle det vackraste språket regna.
