Polismyndigheten

En partsinlaga som man inte kan avfärda

”25 skott” undersöker vad som gick fel när polisen sköt Eric Torell till döds

Av: 

Malin Krutmeijer

Rune Engström och Gabriel Cardona Cervantes har skrivit ”25 skott – Dödsskjutningen av Eric Torell och polisens ansvar” (Ordfront).
Rune Engström och Gabriel Cardona Cervantes har skrivit ”25 skott – Dödsskjutningen av Eric Torell och polisens ansvar” (Ordfront).

BOKRECENSIONER

En dag i början av 90-talet satt jag och drack förmiddagskaffe i en väns kök i centrala Malmö. Plötsligt la vi märke till en man som marscherade omkring på innergården. Han dök ner bakom soptunnorna och siktade omkring sig med vad som såg ut som ett automatvapen, varpå han fortsatte att marschera.

Vi iakttog förbluffat och med stigande oro mannens exercis några minuter. Sedan ringde min vän polisen.

De anlände, och bad om information om hur många ingångar det fanns till gården. Det gick nog en stund, men rätt som det var skedde allt väldigt fort. På ett ögonblick stod en av poliserna med handen på mannens axel och en annan hade tagit vapnet ifrån honom.


Jag minns inte alla detaljer, men jag minns hur enormt imponerad jag var.
Händelsen har påverkat min bild av polisen trots att jag också sett dem i sämre dager. Bland dem, har jag tänkt, finns stencoola proffs som kan läsa en situation.

Det finns det förstås fortfarande, men efter att ha läst Gabriel Cardona Cervantes och Rune Engströms 25 skott är jag ändå inte helt säker på att det jag bevittnade på 90-talet hade avlöpt likadant i dag.

Med utgångspunkt i den fruktansvärda händelsen när Eric Torell, en pojke med Downs syndrom som stuckit hemifrån mitt i natten medan hans pappa sov, sköts till döds i Stockholm, skildrar författarna hur tiderna har förändrats. Sedan 90-talet har polisens dödsskjutningar ökat. 2000–2010 skedde knappt en om året. 2013–18 sköts 19 personer ihjäl. 2018, det år då Eric Torell dog, sköts sex personer till döds av polisen.


Ofta handlar det, enligt Cardona Cervantes och Engström, om drogpåverkade eller psykiskt sjuka personer som uppför sig oförutsägbart eller desperat. Eric Torell var ingetdera, men han hade olika funktionsnedsättningar, kunde inte tala, och bar på ett leksaksvapen. Dessutom fick patrullerna som ryckte ut information om att en våldsam man bodde i närheten av adressen som anmälan kom ifrån.

Författarna går igenom vad som hände den ödesdigra natten, och rättegången som så småningom följde mot två av poliserna. Det framkommer att poliserna verkligen kände sig hotade till livet när Eric Torell dök upp. De unga kvinnor som ringde polisen efter att ha sett vad de trodde var en beväpnad man var också skräckslagna.

Omständigheterna gör polisens agerande begripligt. Var det också försvarligt? Nej, menar Cardona Cervantes och Engström. Med träning och strategi kunde de ha handlat annorlunda.

Poliser själva använder ren krigsmetaforik på sociala medier

Författarna visar på hur morden på två poliser i Malexander 1999 och händelserna kring EU-toppmötet i Göteborg 2001 förändrade attityderna hos polisen. Deras utsatthet gjorde dem mer offensiva. Lägg ovanpå detta terrorattentat, gängkriminalitet och sprängningar, och våldsmonopolet framstår alltmer, som författarna skriver, som ”ett självändamål för att markera vem det är som bestämmer”.

Politiker talar om att ”sätta hårt mot hårt”. Poliser själva använder ren krigsmetaforik på sociala medier. I boken nämns uttryck som ”utplåna”, ”bekämpa” och ”neutraliserad”.

Efter Göteborg introducerades visserligen utbildningar i taktik och konflikthantering på polishögskolan, men de blev snabbt bristfälliga.

I alla fall om vi ska tro författarna. Rune Engström var själv en av lärarna på dessa utbildningar, och han är tydligt besviken på utvecklingen i frågan. Han omskrivs i tredje person i boken, mer eller mindre som en hjälte.

Boken är alltså lika mycket partsinlaga och debattbok som reportage – här finns ingen som säger emot författarna – men det betyder inte att den går att avfärda.


Genomgången av hur poliser i våra grannländer lyckas bättre med att undvika att skjuta folk, och vilka taktiker man kan använda för det, är belysande och viktig. Eric Torell och hans familj porträtteras också i boken, och några andra dödsskjutningar analyseras.

Måste man, om man ringer polisen när en psykiskt sjuk människa löper amok eller man observerar någon som uppför sig konstigt, kalkylera med att polisen kanske inte kan ta kommando över situationen utan att döda vederbörande? Törs man ringa alls då, om man riskerar att indirekt få ett liv på sitt samvete?

ANNONS

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Utsökt socialrealism med fantasilöst slut

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Polismyndigheten

Polishögskolan

Downs syndrom