Vi får tydligen den litteratur vi förtjänar

”Trion” är välkomponerad men astråkig – det är svårt att förstå hajpen

Jenny Högström

helskärm

Under en tid var jag väldigt upptagen av att vara tre. Av trekanter, triangeldramer och inte minst av kärleks- och/eller vänskapsrelationer på tre personer. I konsten såväl som i livet. Det kändes som en ventil och en räddning från parrelationers exklusivitet, instängdhet och krav, en öppning mot något mer dynamiskt och nyanserat. Ett enklare sätt att umgås – ett roligare sätt att knulla.

I boken Eros den bitterljuva skriver Anne Carson om trianguleringen av begäret med utgångspunkt i såväl Catullus som Sofokles. Det är ett begär som befinner sig i rörelse. Triangeln är med andra ord ett både effektivt och väl beprövat dramatiskt underlag.

Och precis som titeln visar är det detta som är motorn i Johanna Hedmans otroligt förhandshajpade debutroman Trion. Själv kan jag tyvärr inte låta bli att tänka på Trio me' Bumba. Men jag gillar ambitionen.

Romanen är kongenialt indelad i tre delar. Ett nu, ett då och ett mittemellan. Inledningen utspelar sig i ett lätt framtida New York, där Hugo bor och har gjort karriär, långt borta från Stockholm och den begärstriangel som han utgjorde tillsammans med överklassbruden Thora och konstnärswannaben August. Men ett besök från det förflutna väcker honom – ytterst motvilligt – ur medelålderns kostymklädda dvala. Och med honom kastas läsaren tillbaka i tiden. Till bokens huvudsakliga andra del, till Stockholm och till hans år som ung vuxen.

När Hugo möter Thora och August är han inneboende hos hennes föräldrar i en våning på Östermalm. Alla befinner de sig i den brytningspunkt i livet där ingen väg ännu är utstakad. Hugo är ett ensambarn med akademiska intressen, klasskam och anknytningsproblem. Samt ett stigande intresse för dottern i huset och hennes partner in crime som är lika charmig och karismatisk som hon själv är sval och avvisande. Ett klassiskt good cop-bad cop-par.

Hugo dras till Thora och August som en mal till en ljuslåga – eller som en fluga till en sockerbit. Deras klassprivilegier, deras starka intimitet och oklara relation – är de vänner? är de älskare? no label? – utövar en oerhörd lockelse på honom. Första gången han får ögonkontakt med August liknas det till och med vid att han tittar för länge in i solen. Själv befinner sig Hugo snarare i utkanten av olika sammanhang. Han är reserverad och tycks ständigt beredd att bryta upp och glida vidare. Att vara fri. Samtidigt som han tycks tro att andra har något han själv saknar. Ett mål, en mening.

Thora å sin sida tycker först inte om Hugo utan håller sig på sin kant. Detta är förvisso hennes grundhållning: skepsis. Ett sätt att hålla avstånd. Garden uppe, ryggen fri.

Men allt eftersom dras de in i varandras liv. Förloppet skildras växelvis ur Hugos och Thoras perspektiv. Varför Augusts uteblir är för mig oklart, om nu författaren vill dra detta ménage à trois till sin spets. Å andra sidan hade det ärligt talat varit ganska tråkigt med ytterligare ett perspektiv på den här historien. Jag tänker att författaren har valt att fokusera på de två karaktärer vars motsättningar och maktspel är starkast. Deras antagonism funkar så att säga bättre dramaturgiskt.

Trion är en dialogburen roman. Ena stunden är det väldigt rakt på sak, andra gånger saknas de rätta orden. Det är ett glapp som på ett sätt är romanens hjärta och som handlar om svårigheten och risktagandet i att möta andra människor. Stockholm skildras genom ett melankoliskt blått Eugène Jansson-filter som även återfinns på bokomslaget. Det är omsorgsfullt skrivet och gestaltat, och jag läser nyfiket vidare.

Men inte för en sekund kan jag komma ifrån min inledande känsla av att alltihop är en konstruktion. Thora och Hugo är förvisso två skilda karaktärer – men de talar samma språk. Och jag önskar intensivt att romanfigurerna, deras repliker och deras envetet övergestaltade kroppsspråk av blickar, lätta beröringar och leenden någon gång kunde vrida sig ur författarens grepp. Om orkestern kunde balla ur, om det bara kunde ske något oväntat. Om männen kunde knulla Thora istället för att komma in i henne. Om kaffebryggaren kunde sluta att ömsom mullra, harkla sig och gurgla. Om tingen i romanen i sin helhet kom till liv. Om författaren strök hälften av sina ansträngda liknelser.

Varför lutar Thora sitt huvud mot någons axel? Varför vill August bli kompis med Hugo? Varför är en viss kväll så underbar? Och framför allt: vad skrattar de åt? Jag har ingen aning, det bara står där.

Här finns nämligen inte rum för något temperament, humor eller svärta. Ingen livsleda à la Isabelle Ståhls Söderbergroman Just nu är jag här. Här finns bara rum för en romanfiktion som inte övertygar.

Och då måste vi komma till den slutliga frågan: vad är det som gör att Trion, denna välskrivna, välkomponerade, överspända och i mina ögon astråkiga romandebut redan har sålts till flera språk? Vad är det som gör att folk gillar denna manierade episka roman om några unga människor i ett samtida Stockholm?

Mitt enda svar är att vi får den litteratur vi förtjänar.