Mediehusen måste orka försvara Assange

Svensk polis och åklagare har gjort sig skyldiga till ett decennielångt rättsövergrepp

Åsa Linderborg

helskärm

I januari i år beslutade brittisk domstol att inte utlämna Julian Assange till USA. Efter påtryckningar från USA ändrade man sig i slutet av förra månaden och utreder nu frågan på nytt. I USA väntar ett åtal för dataintrång och spioneri – Espionage Act – och Assange riskerar 175 års fängelse.

Den 20 augusti 2010 går två kvinnor in på Klara polisstation. De känner inte varandra men delar samma erfarenhet: de har var och en för sig haft sex med Julian Assange och de har båda tvingats tjata sig till kondom, som efter samlaget har visat sig vara trasiga. Hade Assange rivit sönder dem med flit eller var de bara av sällsynt dålig kvalitet?

Ingen av kvinnorna vill polisanmäla Assange, de vill bara ha råd om hur de skulle kunna få honom att göra ett hiv-test. Man kan tycka att kvinnorna hade en märklig idé om polisens befogenheter, men samtidigt måste man förstå om de var oroade för sin hälsa.

Polisen säger till kvinnorna att det tyder på att de blivit våldtagna och att det inte längre spelar nån roll vad de vill eller inte, för det här faller under allmänt åtal. Inom loppet av några timmar har polisen läckt detta till pressen, och snart är det en världsnyhet.

I april samma år har Wikileaks släppt videon Collateral Murder, som visar hur amerikansk militär i Irak öppnar eld mot obeväpnade män, barn och två journalister från Reuters. Det är en 39 minuter lång massaker på civila, där man på slutet kan höra en av soldaterna skratta – krig gör ju folk galna på riktigt.

Tre månader senare publicerade Wikileaks hundratusentals hemliga dokument, Afghan War Diary, i samarbete med bland andra New York Times, The Guardian, Der Spiegel, Le Monde och El País.

Assange åkte runt i världen som en tickande bomb: hur mycket vet han, vad sitter han på för material? Saklig och lågmäld framtonade han som allt annat än demagog. Han överlämnade åt betraktaren att dra sina egna slutsatser: Är det här kriget och dess metoder försvarbara?

I augusti kom denna, då en av världens mest beundrade och fruktade människor, till Sverige, inbjuden av de svenska Socialdemokraterna för att hålla föredrag. (Det kunde Socialdemokraterna kosta på sig, det här var under regeringen Reinfeldts mandatperiod.) Assange är också här i ett privat ärende; han vill ansöka om uppehållstillstånd, eftersom han vet att Wikileaks verksamhet är för farlig för USA.

Som en rockstjärna ligger han runt, hänsynslöst och på ett sätt som inte var överenskommet. Han tror att han äger hela världen bara för att han avslöjat hur den fungerar.

Oavsett vad som går att bevisa juridiskt har jag har aldrig betvivlat kvinnornas historier. Med det sagt, har svensk polis och åklagare gjort sig skyldiga till ett decennielångt rättsövergrepp som är så otäckt att jag för alltid tappat tilltron till svenskt rättsväsende, åtminstone i fall där stater som vi allierat oss med har avgörande intressen att bevaka.

Den som vill ha en gedigen sammanfattning av den här tragedin kan nu läsa Fallet Julian Assange – En historia om förföljelse av Nils Melzer, professor i internationell rätt i Genève och Glasgow, och FN-specialist i frågor rörande tortyr och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Det är en viktig bok som dessvärre också råkar vara sällsynt illa översatt. Obegripliga ord, exempelvis ”hiv-antivirusterapi”, ser här dagens ljus. Juridiska termer kan vara svåra att översätta, men ett elementärt begrepp som ”förhör” får flera gånger heta ”intervju”. Brottsmisstankar påstås ha ”preskriberats”. I en lång, viktig passage om en sms-växling har den ena adressaten fallit bort. Assange säger att han haft könsumgänge flera gånger under en kväll med den ena kvinnan och ”alltid med samma kondom” – hur fan skulle det gått till? Det hela gör mig förbannad, eftersom det är av största betydelse att det som berättas är korrekt, inte minst för att detta är en grotesk historia om Sverige.

Nils Melzer börjar med att redogöra för alla mer eller mindre konstiga turer mellan svensk polis och åklagare i augusti månad 2010. Ett axplock: det är en polis som är bekant med den ena kvinnan som gör polisanmälan, och som sen driver ärendet i sociala medier med utlevande vrål som ”SKANDAAAAAAAL!!!!!”.

Melzer gör stor sak av att det inte finns nån ljudupptagning från förhören med kvinnorna, han vet inte att det är legio i Sverige. Märkligare är att 66 sms mellan de båda kvinnorna, där de uttrycker oro och förtvivlan över att Assange plötsligt ska anhållas som misstänkt för våldtäkt, länge var försvunna eller maskade för Assange advokater. Först fick advokaterna inte se dem och sen fick de inte citera eller använda i dem häktningsförhandlingarna.

I ett fax från polisen till pressen avslöjas den ena kvinnans namn, vilket är ett brott mot offentlighets- och sekretesslagen. Från och med nu kan de inte längre vara anonyma. Kvinnorna säger att de inte känner igen sig i det ”narrativ” som framför allt Expressen skapar; de är inte alls rädda för Assange. De är förmodligen mer rädda för de Wikileaksvänner som slungar dem hat och hot.

Assange bestämde sig för att skjuta upp sin avfärd från Sverige med en månad. Han ställde sig frivilligt till åklagarens förfogande, men dagarna gick utan att han kallades till förhör. Framställningen är rörig för den här perioden, men hur som helst lade en chefsåklagare ner fallet med den ena kvinnan. Dagen därpå förhördes Assange, ett förhör som genast och ord för ord läcktes till pressen, trots förhörsledarens försäkran om motsatsen.

Nu kommer den andra kvinnans advokat in på scenen, Claes Borgström, som behöver revanschera sig för Quick-fiaskot. Han vänder sig till nästa högre insats, vännen Marianne Ny, som är överåklagare på Utvecklingscentrum i Göteborg. Ny påbörjar en utredning om sexuellt ofredande och sexuellt tvång av båda kvinnorna.

Det är nu som det raskt går utför och helt åt helvete med Assange rättssäkerhet, men även kvinnornas rätt att få saken avgjord så snabbt som möjligt.

Assange ber att få bli förhörd en gång till, men Ny svarar: ”Inte just nu”. Assange vill vidare ut i världen för att fortsätta Wikileaks arbete. Ny säger att han är fri att lämna landet. Så Assange tar sig till Berlin för att möta journalister från Der Spiegel. På Arlanda försvinner väskan med hårddiskar och krypterade datorer. Väskan är konstaterad som incheckad men den lämnade aldrig Sverige. Ingen kan förklara varför. Den är fortfarande inte funnen.

Assange är i London när Marianne Ny utfärdar en internationell häktningsorder, trots att hon sagt att han är fri att resa. Han är då gäst på Ellingham Halls gods, en före detta officer och krigsreporter. Assange erbjuder sig då att genast åka tillbaka till Sverige för förhör – under förutsättning att Sverige kan garantera att han inte ska utlämnas till USA – men får beskedet att berörd svensk polis inte arbetar på helgerna.

Då anmäler Assange sig frivilligt på en polisstation i London. Där arresteras han och hamnar i isoleringscell. Han släpps fri mot borgen, och uppmanas hålla sig på Ellingham Halls gods i minst 500 dagar.

Efter lång tid öppnar Marianne Ny för att förhöra Assange i London, men det ifrågasätter brittiska åklagarväsendet. De vill att Ny stannar i Sverige – vad de nu har med den svenska förundersökningen att göra. Kanske föll britterna till föga för Vita huset, som under tiden satt press på sina allierade att betrakta Assange som en brottsling som inte ska få korsa landsgränserna.

Nu handlar inte fallet Assange längre om en misstänkt våldtäkt, utan om att USA har chans att oskadliggöra sin för stunden största fiende. Inte långt senare ska Edward Snowden avslöja USA:s massavlysning.

Det är då som Assange flyr till Ecuadors ambassad och begär politisk asyl, vilket han också får, inklusive medborgarskap. Ecuadors president Rafael Correa stödjer nämligen Wikileaks. Därmed bröt Assange mot de engelska borgensreglerna.

Samtidigt låtsasjobbar Ny och hennes team i Sverige på förundersökningen mot Assange.

År efter år går utan att hon förhör honom. Hon har svårt att förklara varför hon vägrar förhöra Assange i London, men enligt mejl som The Guardian kommit över, som Melzer konstigt nog inte nämner, var det ett offensivt önskemål från brittiska åklagare att Sverige skulle fördröja saken så länge det gick (11 feb -18).

Assange lämnar frivilligt DNA för analys i Sverige, något som Ny mot all praxis ogillade. Efter några år mejlar Ny de brittiska åklagarmyndigheterna att hon överväger att lägga ner alltihop, kanske för att svenska jurister börjar påpeka att det hela är lika löjeväckande som upprörande. ”Understå Er inte att få kalla fötter!” svarar de.

2015 tycker svenska Högsta domstolen att något måste hända. Då hade fallet med den ena kvinnan hunnit preskriberas. Först året därpå hölls så förhöret med Assange, och då förvägrades hans svenska advokat att närvara.

2017, sju år efter att de två kvinnorna gick in på polisstationen i Klara, lade Ny ner förundersökningen mot Assange. Då hade hans tänder hunnit ruttna och självmordstankarna växa sig allt starkare. Han kunde fortfarande inte lämna isoleringen på ambassaden, eftersom britterna ville fängsla honom för brott mot borgensreglerna. Och han fruktade att utlämnas till USA, med risk för 175 års fängelse.

Samma år fick Ecuador en ny president, som ville normalisera relationen till USA. Vips kunde brittisk polis bära ut Assange med fötterna före.

Julian Assange har betett sig mot kvinnor såsom män med makt ofta gör, vänsterns hjältar är i den meningen inte bättre eller sämre än andra. Men vi måste hålla isär våldtäktsanklagelserna och pressfriheten angående ett av de största militära övergreppen i världshistorien. Det är två helt olika saker, som sammanfaller i människan Julian Assange.

Informationen om USA krig i Afghanistan och Irak – vars sanningsgrad USA aldrig har förnekat, eftersom det är meningslöst – har alla världens medborgare rätt till. Avgörande i sammanhanget för historien om Assanges öde är att Wikileaks inte har stulit materialet, de har fått det av visselblåsare. Publiceringarna borde med andra ord vara skyddade av pressfriheten, som garanteras i första tillägget i den amerikanska konstitutionen.

Internationellt har Julian Assange ett starkt stöd av allt från jurister, journalister, politiker, Amnesty, människorättsaktivister till stora skådespelare och författare. I Sverige har Journalistförbundet och flera toppjurister ställt kravet att Assange ska släppas, men de tunga publicisterna är tysta.

Det var svenska åklagare som började med att skämma ut sig. Varför utreds inte detta obegripliga debacle av Justitiekanslern eller något slags haverikommission?

Det är cyniskt mot en människa i spillror att säga att det här inte handlar om Julian Assange, men frågan är trots allt större än så: ett amerikanskt åtal mot Assange kan drabba vartenda mediehus som publicerat högoktanigt Wikileaks-material. För svensk del gäller det bland andra Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sveriges television. Dessa mediehus har haft ett särskilt ansvar att försvara Assange för den meddelarfrihet, press- och yttrandefrihet som är förutsättningen för hela vår verksamhet.

Vi kan inte tiga still när avslöjanden av krigsförbrytelser behandlas som allvarliga kriminella handlingar i linje med landsförräderi.