Karon kör tunnelbanan – det blir fint som snus

Ida Lindes nya diktsamling får 4 oboler av 5 möjliga

Publicerad 2022-03-22

Ida Linde (född 1980) debuterade 2006 med ”Maskinflickans testamente”. För den romanen ”Norrut åker man för att dö” (2014) tilldelades hon både Norrlands litteraturpris och Aftonbladets litteraturpris.

Med ”Karons tunnelbana” sällar sig Ida Linde till den omfångsrika hop lyriker som löst biljett till SL:s underjord, tunnelbanesystemet. Bodil Malmsten, Malte Persson och Olle Orrje anmäler sig genast i minnet, liksom Tomas Tranströmer.

Särskilt tänker jag då på den senares Resan (1962), en dikt som tycks mig fånga det där ögonblicket när den gröna tunnelbanelinjen ger sig ut i ljuset vid Thorildsplan, för att kort därpå stiga till väders på Tranebergsbron:

”Landet slog ut med vingarna / en gång och allt blev stilla / under oss, vidsträckt och grönt.”

I Karons tunnelbana finns en befryndad himlafärd, fast då hämtad från en annan del av spårsystemet:

”Det finns en övergiven station / mellan Hallonbergen och Kista // om någon släpper av en älskling där / finns en grön skog att försvinna i // men då straffas Karon // Alla måste sväva ut / över vattnet vid Gullmarsplan”


Lindes kopplingsschema är dock ett annat än Tranströmers, och genomgående anslutet till de gamla grekernas föreställning om dödsriket, Hades. Vattnet som sipprar ur tunnlarnas granitväggar är Lehte, glömskans flod, och själva tåget är det alltså färjkarlen Karon som kör (och Jesus konduktör, höll jag på att skriva!). De som får åka med är förstås de som precis kilat vidare:

”Dörrarna öppnas och stängs / ett barn tar ett obemärkt steg bakåt / i sekunden som gör // att det hamnar på andra / sidan sin mamma”

Det är prydligt utfört alltsammans, och inbakat i en småskitig och intagande realism. ”Fuck sthlm” har någon ristat in i instrumentbrädan i Karons tågsätt. Mellan turerna sitter hen och ölar som en sliten Matti Pellonpää på någon av Centralens serveringar, medan vi som ännu är i drift hastar förbi mot våra ärenden och öden. Karons ögon tycks fuktade av medkänsla:

”Det är sorgen som är kärlekens skugga / Skuggan är det som lösgör sig / i dödsögonblicket / och blir kvar hos de levande”


Ida Linde skriver fint som snus, som synes, och det är uppenbart att hon (efter två böcker på prosa) trivs i sin ursprungsbiotop poesin. Det mytologiska greppet hade lätt kunnat bli för enkelt eller osubtilt, men här bidrar det till en stadga som bryter perfekt mot dikternas avslappnade och självklara diktion.

Taxan för att passera spärrarna i Hades är oavsett ålder en obol, och jag dristar mig till att ge Karons tunnelbana fyra oboler av fem möjliga.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.