Vi uppmanas aktivera humanismens blick
Negar Naseh skildrar med lugn i ”En handfull vind”
Publicerad 2022-09-22
Gröna havet. Så kallar vänsteraktivisten Vandad vännen Minous prunkande balkong i Teheran. Det är revolutionens år 1978 och gravida Minou och hennes lille son Nima har nästan slutat gå ut. Från gatan hörs rop och dån från vattenkanoner. Aktivistvännerna söker då och då skydd på balkongen – här är de omgivna av doftande krasse, mynta, dragon och koriander.
I sin tredje roman En handfull vind lämnar Negar Naseh det strama relationsdramats format för en släktberättelse, förgrenad över decennier och länder. Vandad är en kvist som tidigt slits av. Romanen tillägnas offren för massavrättningarna av politiska fångar 1988, då Khomeinis brutala moralväktare tagit över efter shahens fruktade säkerhetspolis.
Vänsteraktivisterna i Iran kämpade mot shahens korrupta elitstyre. Det man fick, efter islamisternas kupp, var sharialagar och slöjtvång – nationalism i stället för internationalism. Så dränerades landet på frisinnade och intellektuella medborgare. En diaspora som nu återfinns utspridd i USA, Frankrike, England, Sverige.
Nasehs roman har sin hjärtpunkt i detta trauma, men den präglas inte av bitterhet. Det som träder starkast fram är livskraften: hur omsorgshandlingar, starka familjeband och persisk matkultur kan hålla ihop själar, få dem att inte brista. Jag tycker om skildringens lugn, som dämpar känslolägen snarare än stegrar dem. Blickens rörlighet mellan vardagens detaljer och molnens flykt över en gemensam himmel räcker väl.
Minous man har åkt före till Sverige och efter en tid kommer hon och barnen efter. Vi möter senare sonen Nima som vuxen i Uppsala, en homosexuell man med ätstörningar och en fixering vid fåglar. Släkten är hans skyddsnät och psykavdelningen är medmänsklig. Romanen undviker lockelsen att på ett enkelt sätt förklara hans svårigheter med barndomens våldsnärvaro eller senare erfarenheter av svensk rasism. Ett liv är så stort och trassligt. Inte ens romanförfattaren vet kanske allt om Nima.
Detta att personerna tillåts vara, utan framskrivna förklaringsmodeller, ger berättelsen en välgörande lätthet. Livet förändras, saker blir bättre och sämre och bättre igen. I exil kan man odla minnen och kryddor och lära sig simma i en sjö med dyig botten. Varje kväll blir det videosamtal med närstående på andra sidan haven.
Mellan partierna om Minous släkt vävs shahens berättelse in: hans exiltillvaro i Panama och sedan Egypten efter landsflykten. Det är lite udda. Avsnitt från en intervju med brittiska ABC News låter det storpolitiska spelet och den forne regentens ansvarsflykt träda fram. Det tillför något. Men berättelsen tycks samtidigt vilja väcka sympati för shahen som ömhjärtad familjefar och lidande cancerpatient? (Nasehs yrkeskunskap som läkare sätter här närgångna spår).
Skildringen ber oss hela tiden aktivera humanismens blick. Inte döma och hata, utan söka det goda hos vår nästa. Detta är livets själva nerv, men samtidigt – kan allt försonas? Det blir upp till läsaren att sätta sin egen gräns. När förlåta, när kasta den första stenen.
