En alternativ framtid som inte lockar

Axfors roman om moderskap når bara halvvägs

Uppdaterad 2022-10-18 | Publicerad 2022-10-16

Anna Axfors (f. 1990) är författare, poet och kulturskribent. Hon debuterade 2016 med kortromanen ”Kärleksbrevet”.

Jag har förstått att moderskapet och allt som det innebär är en upplevelse bortom det kroppsliga, psykologiska och filosofiska, något som inte går att sätta ord på. Svårt då för den som är författare och inte förmår göra något annat än just det.

I Anna Axfors En dag i öknen, hennes “mest självbiografiska roman hittills”, får vi följa en huvudperson som varken vill eller kan leva upp till nidbilden av en nybliven mamma som är tillfreds i att bara vara. Som andas i takt med sin avkomma och svävar runt i frånvaro av olycka. Istället balanserar huvudpersonen på gränsen mellan förlossningsdepression och skrivkramp.

I denna första del av det som planeras bli en trilogi kantas berättelsen av två oförenliga motsatsförhållanden, moderskapet och konstnärskapet. För även om berättarjaget satt en liten människa till världen är det enda hon kan tänka på sitt skrivande, eller snarare sitt icke-skrivande. Timmarna med barnen blir till timmar som skulle kunna gå till skrivandet, men som istället blir till scrollande.

 

Berättelsen som skulle kunna utspela sig under en dag, eller en ångesttripp under en natt, utspelar sig under flera år. Hon blir gravid igen och dagarna förblir klaustrofobiska. Barn som skriker, blöjor som ska bytas, skit som ska torkas upp, hur ska man orka? Det är rappt och underhållande, samtidigt som berättelsen går i cykler utan någon riktig början eller slut.

Huvudpersonen speglar sin tillvaro i litteraturen och refererar flitigt till andra kvinnor som behandlat moderskapet i sina verk. Men att söka tröst i en intellektualisering är ofta en klen tröst. Är det författarens sätt att kompensera för att det hon skriver skulle vara, som hon själv beskriver det, “totalt ointressant”? Eller ett sätt att driva med den egna besattheten av att spegla sig när man genomgår en livskris? Svårt att avgöra.

Referenslistan på de sista sidorna av boken gör mig om något mig mer förvirrad.
Den kvinnliga erfarenheten i att bära, föda och göda ett barn är inte ointressant. Särskilt inte när huvudpersonens ångest är så stark att den smittar av sig. Det klaustrofobiska hemmet som Axfors illustrerar ger moderskapet existentiell legitimitet. Hennes blick på omgivning är ständigt förpackad i en försiktig råhet, som när hon skriver att “bara den som har något växande i magen får lägga handen där, kanske om man är en tjock gubbe också, det är en pose som indikerar nöjdhet.”

 

Under bokens gång jämför hon sig med mannen, den skapande som alltid har haft större utrymme att fly undan familjen utan att någon funderar på att ringa Soc. Eller pappan till barnen som klarat av att plocka undan utan att det blir en fråga om att vara eller inte vara. Även där är vi på väg in i en intressant diskussion som inte riktigt når sitt klimax.

Att läsa En dag i öknen är lite som att se in i en alternativ framtid som jag absolut inte vill sätta min fot i. Det är att uppleva moderskapet genom huvudpersonens blick på världen som både en poetiskt frigörelse och en skräckhistoria. Jag tackar för varningen.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln