Mamma är cowboy och vokaler har bitmärken
Det judiska traumat får raderna att rämna i Ilya Kaminskys poesi
Publicerad 2023-04-10
Det är alltid lite förvirrande när en utländsk författares verk ges ut i fel ordning på svenska. Jag tänker på det när jag läser Ilya Kaminskys debutdiktsamling ”Dansa i Odessa” (i original 2004) som Ramús nu ger ut. Det har hänt så mycket mellan denna bok och uppföljaren ”Deaf Republic” (2019), som 2021 fick introducera författarskapet i Sverige, med titeln ”De dövas republik”. Ukraina har i etapper invaderats och sargats. Samtidigt har poeten själv etablerat sig i USA, dit familjen flydde 1993. För den judiska familjen Kaminsky spelade det ingen roll om styret i hemorten Odessa var sovjetiskt, ryskt eller ukrainskt: förföljelserna var desamma.
Engelskan blev snabbt efter flytten Ilya Kaminskys poetiska språk. Kanske var det språkmelodin som väckte formuleringslusten? Kaminsky har en hörselskada sedan barndomen och hade under uppväxten klarat sig genom att läsa läppar. Det var först i USA han skaffade sig hjälpmedel. Lyssna på youtube på hans mycket speciella sätt att läsa sina dikter! Han nästan sjunger dem; den närmaste jämförelsen härhemma är fantastiska Leif Holmstrand.
När jag bläddrar i debuten på originalspråk förstår jag Kaminskys ord i en intervju om att han här ännu skrev på ryska fast genom engelskan. Det är något fräscht icke-idiomatiskt med satserna som är mindre uppenbart i Lars Gustaf Anderssons annars mycket fina översättning. Den drastiska djupröda livsnerven känns östlig, men svenskan har ingen brytning.
Debutboken är vildare och mer svårgreppad än ”De dövas republik”, inte bara när det gäller språket. Där ”De dövas republik” närmast liknar ett tajt teaterstycke, med tydliga aktörer och en hjärtskärande handling, står varje dikt i ”Dansa i Odessa” för sig själv. Fast återkomster finns: dansen, faster Rosa, tomaterna och en handfull rysk-judiska favoritförfattare såsom Brodsky (som ju även han flyttade till USA) och Mandelstam. Modern är också viktig. Hon öppnar och stänger dörrar ”mellan tallrikarnas och handdukarnas regementen” och hon rider på en ponny på sjunde våningen, i en triumferande bild som dubbelexponerar dåets Odessa och nuets USA. Modern är en hoppets cowboy, där på hästryggen.
Jag tycker mycket om diktsamlingens uppflammande scener från barndomens Odessa. Här finns en skattkammare av upproriska formuleringar, under sovjetstöveln: skrattet är ”vardagens lilla artilleri”, vokaler har ”bitmärken”.
På sidan 33 stannar jag förstummad. ”Oktober: Druvorna hänger som knytnävarna på en flicka som gasats ihjäl i sin bön.” Det är något gastkramande med hur denna bild är konstruerad. Många gånger används liknelser för att konkretisera något aningen mer obestämt, som i fallet ”liten som en ärta” eller ”röd som en ros”. I Kaminskys liknelse sker en omkastning: det vardagligt konkreta, druvorna, liknas vid något som inte går att omfatta. Och därmed framträder en skev värld, där detta oerhörda – en ihjälgasad flickas knytnävar – tycks vara något som envar känner till och kan se framför sig, ungefär som en ”ärta” eller en ”ros”. Det judiska traumat får raderna att rämna.
Det är närheten mellan smärta, extas och en fabulerande humor som känns rysk på det där sättet som man före invasionen kunde tala om med värme och sympati. Kaminsky fick uppleva en tid i Odessa då åtminstone detta – det ryska kontra det ukrainska språket och kulturarvet – ännu inte var en fråga. Vad händer nu? Kaminsky som jobbar med uppläsningar, tidskrifter och som skrivlärare har under de senaste åren blivit en viktig förmedlare av kollegors poesi över alla landsgränser. Putin och andra brutala historiemanipulatörer ska inte oemotsagda få skapa hat mellan språken.
