Med Tupac genom tonårsturbulensen
Jacqueline Woodson skriver värmande om vänskap i en tid då allt brinner
Publicerad 2022-09-05
Vad är ditt Stora syfte i livet? Har du tid att klura ut det, eller är din familj för högljudd och irriterande för att ge dig någon ro? Sitter du kanske inne, som Tupac, och får tid att fundera i fängelset?
I Jacqueline Woodsons nya ungdomsroman Efter Tupac och D Foster följer vi ett jag, som tillsammans med sina girls Neeka och D försöker hitta just sitt Stora syfte. Tillsammans navigerar de genom tonåren i 90-talets Queens i New York. Samtidigt som de hoppar hopprep och pratar om livets stora frågor blir Tupac skjuten. Medan de kommer in i puberteten och börjar få former som klistrar killars blickar vid dem sitter Tupac inne. Han är ständigt närvarande i deras liv, genom musiken, politiken, existensen.
Neeka och jaget är sammanvävda så som bara tonårstjejer kan bli när de har känt varandra hela livet. Har nycklar till varandras hem, ser varandras familjer som sina egna. En dag dyker D upp i deras område, en frisk fläkt med ledsna ögon som tillbringar dagarna med att ”driva runt” och undvika sin fostermamma. Hon har en helt annan förståelse för Tupacs musik. Det finns en linje som går mellan henne och honom, hon lever hans texter.
Jag tror att alla har en D i sitt liv. Någon som kom, stannade i ett flyktigt ögonblick för att sen försvinna, men likväl lämnade kvar något i en. För Neeka och jaget blir D den som visar dem ett annat liv än deras egna, öppnar deras ögon för världen. Och när Tupac dör ringer de henne men hon svarar inte. Vissa får man bara ha i en liten stund, men det är ändå värt det.
Lika mycket som boken handlar om vår fina trio (tre gånger tuffhet) handlar den om platsen Queens, och dess invånare. Vi möter Neekas bror Tash, som är en ”queen”, som blir misshandlad och lurad av en kille som låtsas älska honom. Och flickornas mödrar, som ständigt oroar sig för sina barn och lagar mat med en så stor kärlek att doften känns genom boksidorna. Och så Jayjones, som maniskt tränar basket varje kväll tills armarna värker, som drömmer sig bort från platsen han växt upp på.
Woodsons språk är enkelt, rappt och dialogdrivet. Men ibland stannar hon till vid det sköna, upphöjda, som när jaget och Neekas familj är på väg för att besöka Tash i fängelset, och bussen åker förbi bondgårdar med stora vackra silos och stillsamma kor. ”Det kändes som om någon någonstans gav världen ett löfte – ett löfte om att det skulle bli en ny dag och att vi skulle ha mjölk att dricka. Alltid.”
Jason Diakités översättning är bitvis väldigt stolpig. Att översätta dialog på slang kräver många svåra avvägningar och när romanen i fråga är så dialogdriven som Efter Tupac och D Foster hade jag önskat att man la mer tid och kraft på just det.
Det finns en pågående trend där man ber kändisar som arbetar med text, men inte är översättare, att översätta böcker. Och på samma sätt som när Sandra Beijer skulle översätta Rupi Kaur urvattnar det översättaryrket och träffar sällan rätt. I det här fallet
är det också en fråga om bristande redaktionellt arbete, jag hittar så många korrekturfel att jag tappar räkningen och ofta är direktöversättningen missvisande.
Men Jacqueline Woodson har skrivit en värmande berättelse om vänskap i en tid då allt brinner. När de tre tjejerna står i en amfiteater sent en vinterkväll, skriker och gör snöänglar, vet jag precis vad det är de känner. Tillsammans är de starkare än hela världen, så som man är när man skriker tillsammans med sin valda familj. Det är en känsla jag minns, som får det att pirra i magen.
