Brutal skildring av pandemins trauma
”Wuhan” skildrar första covidtiden i Kina
Publicerad 2025-01-10 04.00
Wuhan
Pandemin minns jag som en tid när folk skrek på mig hela tiden: ta på dig masken, ta tempen, stå inte för nära! Pandemin har måhända sjunkit likt Atlantis ner till medvetandets botten för många. Men de som förlorat sina nära, upplevt sjukvårdens vanmakt, de som fortfarande dras med sviter av sjukdomen och de vars liv fått byta riktning minns allt.
”Wuhan”, en dokumentärroman av den kinesiska författaren Liao Yiwu, väcker brutalt upp pandemins trauma och sliter upp nödtorftigt läkta sår.
Liao Yiwu uttryckte stark kritik när hans landsman Mo Yan utsågs till 2012 års Nobelpristagare i litteratur. Till skillnad från den regimvänlige Mo Yan har Liao Yiwu fått betala ett mycket högt pris för sitt skrivande. En dikt till minne av massakern på Himmelska fridens torg ledde till fyraårigt fängelsestraff, tortyr och slutligen exil.
”Wuhan” handlar om pandemins första veckor i Kina, en tid då kommunistpartiet fortfarande tvekade inför exakt hur man skulle hantera utbrottet av smittan. Den byråkratiska instinkten att lägga locket på, frisera verkligheten uppåt och trycka ansvaret neråt fanns där, men verklighetens tsunami bröt upp sprickor i propagandans mur.
Boken börjar med en dramatisk polisjakt på journalisten Li Zehua, en verklig person som tog sig in i den förbjudna zonen runt biolabbet i Wuhan och livesände därifrån. I andra delen följer vi den fiktiva gästforskaren Ai Ding som reser från Tyskland för att som vanligt fira nyåret med familjen i Wuhan. Han hamnar mitt i pandemins utbrott, i ett tillstånd där inga sanningar ännu hunnit etableras.
”Wuhan” är en effektiv roman som slipper luta sig mot en undertext. Det finns inget facit, varje situation bär på sin egen absurditet och tragik. Ai Dings odyssé genom kaos, med döden bokstavligen flåsande mot hans nacke, är också en berättelse om det moderna Kina och dess sociala medielandskap. Kina har ett eget internet. Landet är stort nog befolkningsmässigt för att fylla de egna sociala plattformarna med tillräckligt attraktivt innehåll. Weibo har fyrahundratrettio miljoner aktiva användare och ersätter Facebook, Instagram och X. Med appen Wechat kan man göra allt från att e-handla och chatta till att betala i fysisk butik.
På dessa plattformar väller människors berättelser om virusets framfart fram. Partiets anställda internetstädare hinner inte ta bort inlägg innan de sprids. Unga som gamla verkar tillräckligt digitaliserade för att screenshota snabbt och dela vidare.
”Wuhan” är en sällsamt levande text trots utmaningar som översättaren Sissel Almgren redogör för i ett föredömligt transparent efterord.
Liao Yiwu driver tesen att viruset har sitt ursprung i biolabbet i Wuhan och inte alls uppstod spontant på djurmarknaden där. Huvudargumentet är att befolkningen i området i hundratals år kommit i kontakt med fladdermössen utan att smittas. Däremot kan experimenten med fladdermöss på laboratoriet ha lett till att ett manipulerat virus läckte ut.
”Wuhan” är inte en rättshaveristisk text, den menar sig inte vara sanningen i sista instans. Snarare är den en sorgesång över sanningens öde i en diktatur. Oavsett om president Trump hade rätt eller fel när han kallade covid för ”Chinese virus” är det uppenbart att oberoende granskningar inte är den kinesiska regimens paradgren.
Den olycklige Ai Ding är en lärd man. Trösten söker han i kinesisk poesi och europeisk film. Konsten skänker svalka och ljus till verklighetens febriga mörker.
