Den här romanen har för många goda avsikter

Silvia Avallones ”Svart hjärta” är rörig och effektsökande

Viktoria Jäderling

helskärm

”Svart hjärta” av Silvia Avallone

I en ansats att tänka nytt har den svenska regeringen på förslag att straffmyndighetsåldern ska sänkas till 14 år med ett maxstraff på 18 år. Medan detta utreds i diverse remissinstanser kommer Silvia Avallones roman ”Svart hjärta” på svenska i översättning av Johanna Hedenberg. Det är Avallones sjätte efter den strålande debutromanen ”Stål” (2010). Den berättade friskt och rått, rakt men nyanserat, om två tonårstjejers liv och drömmar i industristaden Piombino där allt kretsade kring stålverket.

Med ”Svart hjärta” fortsätter Avallone att skriva från de utsattas perspektiv. Boken handlar om Emilia som avtjänat ett 14 år långt fängelsestraff efter ett brott begånget i tonåren. Nu är hon runt trettio och har sökt sig bort från omvärldens dömande blickar till den övergivna byn Sassaia. Där träffar hon lågstadieläraren Bruno, också han traumatiserad efter att som barn ha förlorat sina föräldrar i en linbaneolycka. De inleder en passionerad men trevande kärleksaffär och Emilia, som pluggat i fängelset och tagit en konstexamen, får oväntat arbete i en kyrka för att restaurera en svart madonnafigur.

I en kommentar i slutet berättar Avallone att romanen är fiktiv men bygger på verkliga möten med pojkar på en kriminalvårdsanstalt i Bologna, med vilka hon bedrivit skrivarverkstäder och läsecirklar. Även samtal med ungdomsdomaren, fängelsedirektören, lärare och socialassistenter har bidragit till det fiktiva stoffet.

Dessvärre har denna intressanta och angelägna bakgrund resulterat i en effektsökande och rörig roman. Kanske blir det så när den ska bära så många goda intentioner, när främsta syfte tycks vara att ställa världen till rätta: ont ska förvandlas till gott, fördömanden till försoning och, kan jag inte låta bli att tänka, horan till madonna, för under Emilias kletiga smink och okultiverade yttre finns något rent, ungefär som bokomslagets unga osminkade kvinna som blickar rakt mot läsaren.

Det är svårt att tänka förbi Elena Ferrantes Neapelkvartett när det kommer till Avallones stil: en sorts oförblommerat pratig och drastisk tell don’t show-prosa med drag av såpopera, som kan vara ganska uppfriskande i jämförelse med den finstilta gestaltningsnorm som råder i svensk litteratur. Men där jag svepts med i Ferrantes svängiga historier, blir jag ofta utmattad av Avallones övertydliga och samtidigt tillkrånglade roman.

Av någon anledning är det Bruno som återberättar Emilias liv, dock genom ett vanligt tredje person-perspektiv med fokus på Emilia, men där han, berättarjaget, plötsligt bryter in med återblickar från sitt eget liv. I början hintas det att han iakttar Emilia, han avlyssnar samtal, försöker förstå vem hon är genom att rekonstruera och föreställa sig. Hans djupa insyn i Emilias och internen Martas vänskap i fängelset förblir ändå obegriplig, fram till slutet när det visar sig att Emilia egentligen berättat allt för honom. Och då vill han skriva ner hela historien eftersom ”ord definitivt hjälper”.

Men vems ord? Är det hans egna beskrivningar av kvinnornas sexualitet, urringningar och korta kjolar? Eller Avallones, i ett märkligt självberöm, även om hon i slutordet ger cred åt pojkarna på ungdomsfängelset, utan vilka hon inte kunnat skriva romanen?

Jag ägnar en hel del tid åt att fundera på detta, liksom jag frustrerat, och alltmer cyniskt, undrar vad det är för fruktansvärt brott Emilia begått. Vad är det för märklig mystifikation, när allt annat skrivs ut? Romanens insats i själva brottet växer för varje sida. Det känns som en 370 sidor lång pyspunka.

Kvar lämnas jag med en känsla av beröringsskräck och moralism hos författaren själv, och en undran om vems ord som egentligen hjälper vem.

Konstpodd: I själva verket

Konsten att förstöra konsten

31:26

Scenkonstpodd: Kritcirkeln

Cool scenkonst & gråtande kritiker

1:24:59