Dikter som kräver andrum och mod
”Minnen av infraröd” får mig att gråta
Publicerad 2022-08-22
Sedan 2018, när Iman Mohammeds debut Bakom träden ryggar kom ut, har jag gått och väntat på nästa bok. Och nu är den här, Minnen av infraröd. En kort, luftig diktsamling som lämnar läsaren allt annat än oberörd.
”Vågar du gå in i det här mörkret med din raka rygg”, står det som ensam rad över ett uppslag i början av boken. Och man tar ett kliv in, man vågar – för man måste vara modig för att kunna ta till sig dessa dikter.
En eyeliner som läggs framför spegeln läses i samma andetag som krypskyttar springer som barn leker på gatorna.
Mohammeds språk följer med från hennes tidigare publiceringar. Det är koncentrerat, noggrant, dunkelt. Grönskan och det sinnliga finns kvar från den förra boken, liksom kontrasterna mellan vackert och våldsamt och hur båda delar behandlas med samma akuthet. Grenar som slickas och händer som kapas får lika stor plats i texten. Våldet tränger igenom varje passage, kroppen är köttig och trådig, varm och röd. Men här finns också en mor och en far, after shave och radband och dillchips.
Någonstans i mitten av boken börjar jag – precis som Anna Hallberg skrev om Bakom träden ryggar – gråta utan att förstå varför. Det är något med Mohammeds sätt att föra in smärtan i det vardagliga som träffar en utan förvarning, punkterar läsningen:
”under demonstrationen klippte hon av sig den långa flätan, skrek barn förlorar ögonens pupiller, tonårspojkar gick fram och pussade på hennes panna / den heligaste skrift”
Här är korta, precisa dikter som man inte så lätt släpps in i. Läsaren får själv välja om den vill försöka tränga sig igenom språket eller låta orden flimrande passera förbi. Jag väljer att tränga mig igenom, och det blir svårt att andas. Aldrig förr har jag läst någon som lyckas väva in våld och död i så vackra stycken att jag inte vet om jag gråter för det vackra eller det hemska.
I Minnen av infraröd finns också språket, ett språk som tagits ifrån någon. Ett språk som går att smycka med och få komplimanger för när det används i rätt sammanhang. Ständigt denna sorg, denna förlust.
”springer efter ord som faller utanför moder / i vilken position ska du ligga för att våldet ska missa”
Med snabba ryck mellan det heliga och det banala, och ibland en kombination av dessa två, får alla olika delar av livet samma upphöjda och samtidigt dova status. En eyeliner som läggs framför spegeln läses i samma andetag som krypskyttar springer som barn leker på gatorna. Lakan hänger sig från grannens balkong, Mohammed leker med orden på ett ljuvligt och välkalkylerat sätt.
En mening lyder ”snabbmatsrestaurangens helighet från läsken till den vita såsen mellan fisken och brödet”, och alla muslimer minns nog tonåren då fiskburgaren på McDonalds, som var det enda halal på menyn, avnjöts med vännerna som Jesus sista måltid. Helig, kollektiv.
Det här är en bok jag vet att jag kommer återkomma till, gång på gång. Men med långa mellanrum, för att andas mellan varven. Och jag glädjs åt att få 74 sidor till av Iman Mohammed, att få gå och längta efter nästa bok medan jag håller denna hårt.
