Inifrån träsket av mutor och korruption
”Svartjobbsfabriken” granskar byggbranschen men spekulerar för mycket
Publicerad 2020-12-23
Hundratals svartjobbande byggarbetare från Östeuropa. Dussintals bolag med målvakter rekryterade från Baltikum i styrelserna. Falska identitetspapper. En skum rysk förmedlingssajt. Och miljoner i omlopp.
Det var de viktigaste ingredienserna när reportern Johan Fyrk förra året berättade om ett gigantiskt kriminellt nätverk som han döpte till Svartjobbsfabriken i en reportageserie i tidningen Byggnadsarbetaren.
Även om Fyrk när han nu samlat texterna i bokform lagt sig vinn om att bearbeta och utvidga dem, lyser tidningsformen igenom: en rad nedslag mer än en sammanhållen berättelse och en del onödiga upprepningar.
Byggbranschen har alltid varit ett träsk av mutor och svartjobb och material och verktyg som får fötter. Jag minns min egen far, platschef under 80-talet, berätta om erbjudanden om konton i Schweiz och varje år anlände julpaket med lax och sprit precis under mutgränsen från olika företag. Men omfattningen och systematiken i de skumraskaffärer Fyrk berättar om är på en ny nivå. Här är det inte lite korruption i kanterna, det är själva affärsidén.
Vid sidan av myndigheternas granskningar, där Fyrk hämtar mycket material, bygger han sin story på ett idogt journalistiskt fotarbete av nästan lite gammaldags snitt. Han åker runt i Stockholmstrakten och spanar på villor och lägenheter där han misstänker att svartjobbarna bor. Han åker till Lettland för att ta reda på hur uteliggare och andra fattiga människor kan lockas eller luras att på pappret bli direktörer i svenska bolag. Och han intervjuar byggjobbare som varit inne i verksamheten, men lämnat den, ofta efter att de helt enkelt inte fått betalt.
En slutsats jag drar är att de långa leden av underentreprenörer är ett jätteproblem. På pappret ansvarar något av de stora eller halvstora byggbolagen med fina varumärken för ett jobb. Men detta säljs sedan i praktiken vidare i flera led och landar hos veritabla skurkbolag. Alla ovanför i kedjan kan svära sig fria: vi visste inte!
Ett annat är de hårda kraven på att pressa priser, inte bara för att maximera vinster, utan också för att vinna offentliga upphandlingar.
Ett tredje är den fackliga impotensen: det här är ju arbetare som borde organiseras.
Om något får man intrycket av att Fyrk mest lyckats skrapa på ytan av vad som pågår på byggena – de inblandade som han eller polisen pratar med berättar möjligen sin egen historia, men ingen kan eller vill ge en bild av helheten. Det öppnar, tyvärr, för spekulationer som faller lite för väl in i de klichéer om en mäktig rysk hydra av multikriminalitet som länge saluförts i populärkultur och politik.
Någon åker fast med dopingpreparat. Genast antas att även sådan smuggling ingår i nätverkets affärer.
Ammunition till en automatkarbin beslagtas. Fyrk drar slutsatsen att Svartjobbsfabrikens ledare ”bevisligen är farliga och tungt beväpnade”.
Bevisligen?
Jag förstår att det är lockande att frammana bilden av en våldsam rysk maffia för att vi verkligen ska ta problemet på allvar. Men det behövs inte. Det Fyrk har täckning för är ju illa nog: en omfattande kriminell underbudskonkurrens som slår mot löner och villkor och hotar att konkurrera ut de seriösa bolagen.
