Fredrik Nyberg förnyar sig med ”Ruiner”

Jag har alltid anat att en skicklig prosaist dolt sig bakom poesin

Publicerad 2021-02-23

Stora delar av min skoltid tillbringade jag om inte i ruinerna så bland dem. I Visby innerstad har förfallet hejdats i en stillbild. Ruinerna har blivit både vördade minnen och levd vardag. Vi bodde inackorderade i ett litet lantligt Rom. I det förflutna fanns både rikedomens prakt och fattigdomens overksamma långsamhet. Det var många seklers armod som gjort att denna rikedom blev ihågkommen. Man byggde aldrig något nytt av de gamla stenarna. Snacka om ruinromantik!

När det kommer en poesibok som heter Ruiner blir jag alltså av naturliga skäl mycket intresserad.

Fredrik Nyberg brukar företräda den sortens poesi-poesi som dominerat i Sverige i några decennier; avantgardet har på något underligt sätt fått sitta vid makten mycket länge. Att vara typisk innebär dock att man riskerar att bli tråkigare än nödvändigt. Den nya boken tar avstamp just där – i ett poetiskt normaltillstånd av filosofismer och formexperiment som inte gläder så många.

Men så småningom börjar texten leka med sina symboler och begrepp på ett intressant och suggestivt sätt. Och den tar sig på allvar när den går över i olika varianter av berättande prosa. En förnyelse i författarskapet är kanske på väg. Och den kommer, tycks det mig, genom att han anknyter till äldre former av litteratur.


Dystopierna är mycket populära karameller att suga på just nu, alltså livsfarliga att använda i seriös konst. Men Nybergs intresse för förfallet är genuint och informerat. Den kända världens undergång blir för en gångs skull trovärdig, inte bara en underhållningsrulle. Texten söker efter slutstenen eller nyckelstenen, den punkt i en valvbåge som bär upp den och som låter allt falla i grus om den försvinner. Av en ståtlig byggnad – av sten eller av tankar – blir vad poeten kallar en ”raskägla” kvar. Och Fredrik Nyberg låter detta begrepp växa till en bild av civilisationens och ekologins nära förestående undergång.

Det är här som berättelserna träder in och tydliggör. En historia handlar om hur främlingar stjäl tillsynes oväsentliga saker – tvättlinor, kökshanddukar – från en enslig bondgård. Vilket av alla dessa ting är nyckelstenen? Vilken vardaglighet stjälper hela tillvaron, vilken obetydlig skalbagge bryter ner ekologin om den försvinner?


Denna berättelse är förstås en allegori. Jag trodde det var en utdöd genre, men om man laddar den med mångtydighet kan den fortfarande fungera. Nyberg kan ha lärt av Magnus Florins märkliga små romaner, särskilt av Trädgården från 1995, en fabel om ordning och oordning som spinner kring Carl von Linné.

Linné dyker upp i den mest komplicerade historien hos Fredrik Nyberg. Troligen ganska ohistoriskt låter han Linnés sommargård Hammarby i Uppland läggas för fäfot, förvandlas till en metafor för den systematiska kunskapens omöjlighet. Linnés lärjungar – här kallade ”proteser” – förgås i Mellanösterns öknar. Sådant brukar kallas för ”civilisationskritik”, men jag tvivlar en aning på om den är välriktad och korrekt. Är det inte så att empiri och god teori också är förutsättningarna för vår kunskap om var naturens svaga punkter finns? Om vi ska undvika den ekologiska katastrofen krävs att vi vet exakt var det levandes nyckelstenar finns.


Man ska förstås inte läsa (eller skriva) poesi som ideologiska eller vetenskapsteoretiska manifest. Men den kan gärna vända och vrida på de tankar som formar manifesten. Och Nyberg håller sin text så öppen att den räddar sitt estetiska skinn. Jag kommer ibland att tänka på Lars Gustafssons tidiga romaner, och i min värld är det högsta beröm. Jag håller nämligen fast vid tanken att Fredrik Nyberg egentligen är prosaist även om han dolt det väl under hela sitt författarskap hittills.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.