På jakt efter ett släktträd som sloknat av skam

Elisabeth Åsbrinks ”Övergivenheten” är en våldsam berättelse om smärta och ensamhet som går i arv

Av: Cecilia Djurberg

Publicerad:
Uppdaterad:
Elisabeth Åsbrink (född 1965)  är författare och journalist och tidigare  anställd på Sveriges Television.
Foto: Johan Bergmark
Elisabeth Åsbrink (född 1965) är författare och journalist och tidigare anställd på Sveriges Television.

På omslaget till sin nya bok tittar Elisabeth Åsbrink på oss genom den smärtsamma titeln. I Övergivenheten ser hon på sig själv, på sin uppväxt och på historien som format henne till den hon är och vad hon känner sig som.

Hon benämner sin berättelse som skönlitteratur men går med på att man kallar den dokumentärroman eller familjehistoria om man så vill, och skriver att hon först tänkt kalla boken för Ensamheten.

Men hon valde det mer outhärdliga av de två orden som ofta uppträder i par. Och övergivenheten är hon inte ensam om. Det är ett trauma som har gått i arv i generationer.

Hon skriver att för att förstå sin egen ensamhet behövde hon utforska sin mors, och även få veta mer mer om sin mormor och morfar.

Idén om att man behöver förstå sin historia för att förstå sig själv och finna eller forma sin identitet är stark hos många, liksom önskan att få syn på sin existens i en större bild. En större sanning.

Kanske är det därför släktforskning blivit något av en folksport som får allt fler att frenetiskt klicka sig runt på olika släktforskningssajter. Men när Elisabeth Åsbrink gräver efter sina rötter är det på jakt efter ett släktträd som historiska förtryckare ansträngt sig hårt för att sarga och utrota och där överlevande grenar har sloknat av skam.


Genom författarens ådror och hennes poetiska prosa rinner en våldsam berättelse om människor som sorterats och rankats utifrån blodsband. Hon drar linjer mellan sin egen känsla av övergivenhet och förfäder som fördrivits och jagats sedan före den spanska inkvisitionen.

Modern Sally växer upp i en tillvaro präglad av hemligheter, förnekelse, fascism och frånvarande fäder och tränar sig hårt i att dölja sitt judiska arv.

Boken börjar hos mormor Rita i London, där hennes familj fastnade när de tänkt emigrera från Tyskland till Amerika. Hon förälskade sig i Vidal Coenca, vars sefardiska familj flytt från Thessaloniki och omöjligt kunde acceptera ett bröllop med en icke-sefard. I över 20 år lever Rita med den hemliga skammen att inte vara gift med mannen hon får två döttrar ihop med.


När vi möter Rita är det 1 december 1949, dagen efter att de äntligen kunnat gifta sig, eftersom Vidal Coencas mor gått bort och inte längre har någon talan. Någon bröllopsglädje infinner sig dock inte för hemmafrun Rita. Hennes smekmånad blir några timmars ensamhet vid diskbänken som hon lakoniskt benämner ”min sandstrand, min lycka, min exotiska fest”. Skammen släpper aldrig och hon finner sig motvilligt i sitt kvinnoöde och söker meningen med sitt olyckliga liv i trädgårdens hortensior.

Det är hjärtskärande, och sätter stämningen för den fortsatta berättelsen om övergivenheten. Om hur modern Sally växer upp i en tillvaro präglad av hemligheter, förnekelse, fascism och frånvarande fäder och tränar sig hårt i att dölja sitt judiska arv.

Sally flyttar så småningom till Sverige, där hon möter berättarens pappa. György som i femårsåldern fick höra att han var en ”stinkande jude” och som hans mor Lily mirakulöst lyckades rädda från att tvingas på ett tåg från Budapest till Polen under Förintelsen som tog hans far och farmor.


Glömskan hotar ständigt och Elisabeth Åsbrink jagar minnena som den lilla förtvivlade flickan Katherine – författarens andranamn. Den vuxna berättaren antar skepnaden av krigaren K för att finna och nedteckna det som orsakat all smärta.

Hon beskriver sina föräldrar som två moln, magnifikt formade av partiklar som varit i omlopp i hundratals år. Svårgripbara och flyktigt försvinnande. Ibland åskande och blixtrande, eller regnande över hennes historia. De hade övergivenheten gemensam och den ”rann ofiltrerad och lättantändlig ner i deras enda barn”.

Detta barn, som efter föräldrarnas skilsmässa fick lära sig vilka ord som var förbjudna att nämna, som ”jude” och ”pappa”. Barnet som ägnade större delen av sin vakna tid åt att försöka hålla sin olyckliga mamma vid liv och hade koll på vilken låda hennes sömntabletter låg i.


Mellan sina känslosamma skildringar av familjens berättelser och minnesreflektioner från sin egen barndom fogar författaren in sakliga och välresearchade redogörelser av det som utgör de skoningslösa ramarna till hennes familjeporträtt.

Först stör det mig en smula med perspektivbyten som bryskt ruskar bort den poetiska kraft som de personliga familjeskildringarna strör över sidorna, men jag förstår och övertygas om nödvändigheten i den stilistiska noggrannheten.

När jakten på sanningen tar författaren till Thessaloniki där hon söker efter vad som finns kvar av sefardernas historia och besöker resterna av den gamla gravplatsen, när hon redovisar hur denna skövlats och plundrats på marmor som blivit byggmaterial till teatrar och torg, och när hon räknar tågen som körde judar till koncentrationslägren, betonar stilbytet till dokumentär sakprosa att detta hör till den brutala verklighet som aldrig får glömmas och aldrig kan avfärdas som blott en familjesaga.


I frågan som börjar bli lite tröttsam, men ändå ofta ställs, sätter Åsbrink tydligt ner foten: ”Detta är skönlitteratur och därför är allt som berättas sant.”

Så blir Övergivenheten också ett slags kommentar till diskussioner om litterär sanning och autofiktion som grepp för att närma sig skeenden, historieskrivning och trauman.

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.