Poesin som protest mitt i revoltens Belarus

Dmitrij Strotsev är dubbelt aktuell på svenska

helskärm

Ingen kunde ha väntat sig det som skedde” skriver den belarusiske poeten Dmitrij Strotsev, aktuell på svenska med både essän Motståndets konst, som Ariel/Gotlandssamtal ger ut och diktsviten Belarus omkullkastat som ges ut av Rámus.

I essän framhåller författaren kulturens enande roll i de belarusiska protesterna. Strotsev – liksom nobelpristagaren Aleksijevitj – är märkbart drabbad och stolt över att folkresningen kommit att bli så envist fredlig. Han refererar i essän till en annan text han skrev för ett år sen, om belarusierna och våldet, i vilken den pessimistiska tesen då var att människorna som bebor territoriet som utgör dagens Belarus, till följd av katastrofala historiska omständigheter, uppfattar våld som universellt livskriterium.

Regeringen var beredd, skriver Strotsev, hade tömt och renoverat hela block i fängelserna och köpt in sängkläder för att kunna ta emot tusentals fångar.

I Motståndets konst beskriver han hur i stället fredliga, asymmetriska, ledarlösa, flytande protestyttringar växte fram som Strotsev menar haft en kolossal estetisk inverkan.

Tre dagar efter det falska valresultatet samlades en morgon vitklädda kvinnor vid ett litet torg i Minsk och började lägga blommor vid trottoarkanten framför en milisbil och en arrestbuss, försiktigt först, en och en, men så tog de mod till sig, tog upp blommorna och ställde sig i en symbolisk linje framför fordonen, som plötsligt rullade iväg! Det blev startpunkten för kvinnomarscherna som sedan utvecklades till allmänna söndagsmarscher.

Strotsev berättar också hur två discjockeys, anlitade till ett statligt utomhusevenemang, djärvt beslöt att låta rocklåten ”Förändring” ljuda över parken i en legendarisk inspelning från perestrojkaåren, samtidigt som de höjde händerna i en knuten näve och ett segertecken. De unga ljudteknikerna fängslades omedelbart men en grafiker tog blixtsnabbt fram bild av ”Förändringarnas discjockeys” som började avbildas på olika ställen i Minsk. Bilden blev särskilt berömd på en ventilationskur på en av Minsks gårdar och muralmålningen återställdes envist av gårdens invånare efter varje gång som myndigheterna förstörde den.

Gården kom att kallas ”Förändringarnas torg” och är en av flera hundra gårdar som utvecklats till gårdsrepubliker där det utövas konst i olika form; körsång, jazz och rock, teateruppsättningar och program för barn, konstskolor under bar himmel, litterära aftnar och föreläsningar. Det är ett språk, skriver Strotsev, som är i utveckling och som ingen kan ta ifrån den som talar det.

Själv är Dmitrij en performance-poet av guds nåde. Att se honom läsa upp är ofta ett oemotståndligt skådespel: hans bugningar, tonläge och armrörelser liknar mest en uppskruvad ryskortodox prästs och röststyrkan kan matcha vilket liveband som helst. De gånger vi framträtt på samma scen har andra uppläsare diskuterat: går det att läsa upp efter Strotsev? Kommer hans lyskraft även oss till del eller bleknar vi i jämförelse? 

Det är därför en speciell upplevelse att höra honom läsa lugnt och innerligt ur sviten Belarus omkullkastat. Dikterna har skrivits och publicerats på sociala medier nästan dag för dag under de växande protesterna och översatts till svenska av Dmitri Plax.

I en videointervju hos Sveriges författarförbund berättar Strotsev att han först drogs in i protesterna via sina barn, och i oktober blev han själv fängslad i nära två veckor. Dikterna, daterade från juni till december, talar lugnt, avklarnat och konkret om vad som pågått i Minsk under hösten och vintern 2020.

Det slående med dessa dagsedlar är den poetiska mognaden. Det finns ingenting hastigt eller förenklat över sviten, utan samtidigt som dikten talar inifrån själva motståndets kropp och ofta kommenterar enskilda händelser, bygger Strotsev vidare på motiv som syns i det tidigare urvalet på svenska, Adams tystnad (Rámus, 2015). Staden Minsk besjungs på ett självklart sätt, ibland jublande, ibland med avsmak men alltid i ett historiskt sammanhang. Tonen växlar mellan vrede, sarkasm, uppgivenhet, glädje och förundran.

Många dikter i den nya sviten har ett påtagligt och tydligt ”vi”. Det talas också om ”ett nytt ordförråd” som i dikten ”Det icke unga gardet” som skildrar hur soldater i belarusiska OMON och ryska gardet, ”svarta och gröna oliver”, får förstärkning och skingrar en demonstration med massivt våld: ”när de återigen trodde/att de lyckats / på måndagen/ kom folkreserven / ut på gatan /sköljde över avenyn som en våg/gråhårig fri spetsklädd/räddade under handgemäng studenterna/och läkarna / det är det nya ordförrådet/och det nya gardet/det icke unga / älskade gamlingar/hjältepensionärer”.

När protesterna mot det falska valresultatet hade pågått i en månad, publicerade Svetlana Aleksijevitj – medan regeringens säkerhetsstyrkor ringde på hennes dörr i Minsk – en appell till den ryska intelligentian med frågan om stöd till deras belarusiska bröder: ”Varför tiger ni?” Ett andra häfte från Ariel/Gotlandssamtal kallat Brev till en lycklig tid samlar enskilda svar på anropet från sex ryska intellektuella.

Nästan alla sex svaren kommenterar detta belarusiska vi som både Strotsev och nobelpristagaren talar ifrån och poängterar sorgset att något motsvarande vi inte går att uppbåda i Ryssland. Poeten Lev Rubinstein skriver att ordet intelligentia förlorat sina instrumentella möjligheter: ”På våra breddgrader föredrar man nuförtiden det absolut värdelösa ordet patriotism”.

Huvudtexten är skriven av författaren Maria Stepanova, som reflekterar ur sitt Moskvaperspektiv över det motsägelsefulla i kraften och entusiasmen som strömmar via sociala medier, hand i hand med skräcken. ”På långt håll framstår det som en seger för det hämningslösa våldet, vilket ter sig ännu mer ohyggligt eftersom det riktas mot människor som vägrar bemöta våld med våld” skriver hon. ”Denna envisa optimism är liksom oförenlig med världen som vi känner den.”

Titeln och utgångpunkten i Stepanovas mycket fina essä syftar till en dikt av Strotsev ur Belarus omkullkastat som daterats 21 november, knappt två veckor efter att poeten frigivits från häktet. Dikten inleds: ”det är den lyckligaste tiden i mitt liv /säger han / det är som livet efter döden/själva livet i stället för/döden”.

Maria Zennström är författare och översättare