Vackert och personligt om en skilsmässa

Louise Glück skriver glasklart och chosefritt i ”Meadowlands”

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
I oktober i år fick Louise Glück 2020 års Nobelpris i litteratur. Nu kommer hennes sjunde diktsamling ”Meadowlands” på svenska.
Foto: Katherine Wolkoff
I oktober i år fick Louise Glück 2020 års Nobelpris i litteratur. Nu kommer hennes sjunde diktsamling ”Meadowlands” på svenska.

BOKRECENSIONER

Den som varit i Fruängen vet att det låter mer fagert än vad det är: ett litet förstadsområde från det sena 1950-talet, städse insvept i bruset från E20.

Ett liknande bedrägeri döljer sig i titeln till Nobelpristagaren Louise Glücks sjunde diktsamling ”Meadowlands” (1996), vilket ungefärligen låter sig översättas med ängsmark. Stewe Claeson har dock valt att behålla originaltiteln på sin tolkningsvolym, eftersom det som åsyftas i själva verket är en åbäkig jättearena i New Jersey, hemma-plan för New York Giants:

”Hur kunde Giants kalla / den platsen Meadowlands? Den har ju / ungefär lika mycket med ängar att göra / som insidan på en ugn.”

Det är en tacksam dubbelhet att spela med för en poet som Glück, särskilt som hon använder den egna villaträdgården som en pastoral och sorgset ironisk fond till det som sker i dikterna: ”Doften av nyslaget högt gräs. / Som man förväntar sig av en lyriker. / En gång betraktar vi världen, i barndomen. / Resten är minne.” 

Otro, skilsmässa och åldrande är motiven, men här finns också en höglitterär knorr i form av ett återbruk av berättelsen om Odysseus irrfärder. Slitet och avskräckande, kan tyckas, men perspektivet är trots allt hustrun Penelopes, och Glück upprättar nödvändiga jordförbindelser genom att exempelvis låta Odysseus tända grillen eller kolla in hustruns rumpa medan hon vattnar, som i dikten ”Lila baddräkt”.

Många av dikterna är upplagda som små dialoger, och särskilt gillar jag inpassen från skilsmässobarnet Telemachos, ett element som faktiskt lyckas locka fram nya sidor av historien om Odysseus blöta senväg hem från Troja:

”Under de följande decennierna / var jag stolt över min far / för att han höll sig borta / även om han höll sig borta / av fel anledning; / jag brukade le / när min mor grät. / Nu hoppas jag att hon kunde / förlåta mig den grymheten; jag hoppas / hon förstod hur den liknade / hennes egen kyla, / ett sätt att förbli / skild från något / man älskar djupt.”

”Materialet är subjektivt, men metoden är det inte”, skriver Glück i essäboken och poetiken ”Proofs and theories – Essays on poetry” (1994), och det gäller också här. De homeriska sångerna åsido så tycks dessa formsträngt glasklara men chosefria dikter närmast vädja om en självbiografisk läsning, och ”Meadowlands” samlar sig till en vacker och djupt personlig sorgesång om poetens brytning med livspartnern och författaren John Dranow.

Som så särskilt mångförslagen framstår denne heller inte i boken, men han håller sig åtminstone i form:

”Se på John, ute och joggar / till och med en så bedrövlig dag / som
i dag.”

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN