Frätande feelbad på lantgården
Marieke Lucas Rijnevelds debutroman borrar djupt i familjesorgen
Publicerad 2021-01-15
Tioåriga Jas är ett av fyra syskon i en reformert lantbrukarfamilj i Nederländerna. Hon är rädd att fadern ska slakta hennes favoritkanin Dieuwertje och hoppas i tysthet att hennes storebror Matthies ska dö i dess ställe. Och det gör han, drunknar, när han går ner sig i en vak under skridskoåkning. Skuldkänslorna mal i Jas, och hela familjen förlamas och går sönder av sorgen.
Marieke Lucas Rijnevelds (född 1991) debutroman Obehaget om kvällarna blev en stor framgång i hemlandet 2018, och översättningen till engelska tilldelades The international Booker prize i augusti 2020. Författaren har vuxit upp i samma miljö som Jas, och hon tillstår att det finns mycket självbiografiskt i romanen.
En familj som går sönder i sorg har det berättats om förr i romanform, men det obehag som breder ut sig i den här familjen, och det inte bara om kvällarna, är mer frätande än i de flesta gestaltningar av sorg. Obehaget drabbar också läsaren. Föräldrarna är låsta i sin stränga religion med en gud som mer ägnar sig åt att spana efter synd och skuld än åt att skänka tröst och försoning. De vänder sin sorg inåt och blir onåbara för Jas och hennes två syskon. Jas, som är romanens berättarjag, får i stället utlopp för sin sorg och sina skuldkänslor i mer eller mindre självdestruktiva prepubertala fantasier och handlingar. Särskilt riktar hon in sig på sina egna men också på djurs anala funktioner.
Författaren väjer inte för det smutsigt primitiva i Jas desperation. Det finns inget ädelt eller ömkansvärt i familjens sorg, endast ett slags småskalig animalisk besatthet. Läsaren får aldrig chans att undfly svärtan i Jas tankar och handlingar:
”Nån gång vill jag resa till mig själv, säger jag tyst och trycker in häftstiftet i min navels mjuka kött. Jag biter mig i läppen för att inte kvida, lite blod sipprar ner mot underbyxans resår där det sugs upp. Jag törs inte dra ut häftstiftet igen för att jag är rädd att det ska spruta blod åt alla håll och att alla i huset ska få veta att det inte är till Gud jag längtar utan till mig själv”.
Det animaliska utvecklas till en större tragedi, när gårdens kor drabbas av mul- och klövsjuka, och hela besättningen måste slaktas. Korna har varit livets själva källådra, särskilt för fadern, och den systematiska slakten av ko efter ko, blir till en infernaliskt utdragen avrättningsscen där inte bara djuren är offren.
Om jag dessutom tillägger att slutet är mardrömsaktigt otäckt står det väl klart, att ”Obehaget om kvällarna” – fint översatt av Olov Hyllienmark – inte direkt smeker läsaren medhårs. Det är verkligen en ”feelbad-roman”, men författaren borrar sig obarmhärtigt djupt in i Jas och hennes familj sorg. Marieke Lucas Rijnevelds roman är ett verk av en formidabel ung prosakonstnär, en mäktig och omskakande debut.
