Abstrakt surrande i hyperrymden
Juliana Spahrs antikrigsklassiker utnyttjar inte helt och fullt poesins möjligheter
Publicerad 2020-06-09
Dikten börjar inuti kroppen, i cellerna och blodomloppet, för att långsamt röra sig ut i världsalltet. Från sovrummet till byggnaden, kvarteren, städerna, nationerna, kontinenterna och stratosfärens och mesosfärens rymd. En rörelse som pågår, en andning som förbinder allt med vartannat.
Det är en dikt med stora anspråk på att omfatta världen. Från det intimaste till de stora geopolitiska händelserna. Athena Farrokhzad har gett den en sinnlig och smidig svensk språkdräkt.
Juliana Spahr skrev diktsamlingen som ett svar på händelserna efter 11 september 2001. Den vänder sig mot mobiliseringen och krigshetsen, men gläds åt den globala fredsrörelsen som samlades världen över. Dikterna är likaså en kärleksförklaring till ”älsklingarna” som befinner sig i intimsfären. Möjligen utgör de en polyamorös konstellation, eller så representerar de helt enkelt mellanmänsklig kärlek över huvud taget.
Sängen i lägenheten på Hawaii är dikternas nav. Ett paradis där älsklingarna och jaget lever amorösa till de färggranna papegojornas tjatter. Denna trop invaderas av nyhetsflödet som är omöjligt att avvisa. Allt från krigshandlingar till trivialt skvaller letar sig in i deras vardag. Allt sammanblandas, USA:s mobilisering och de älskades lena kinder. Världens bränder invaderar:
”Denna brand, denna smutsiga luft vi andas tillsammans, vårt beroende av denna luft, vår oförmåga att sluta andas, vårt begär efter att bara lämna denna värld och ändå är vi där och tar in världens brand i våra lungor varje dag och där vilar den inuti oss, hemsöker oss, får oss att vrida och vända oss i vår säng om natten trots trösten vi finner i varandras kroppar.”
Det är ett priviligierat västerländskt jag som talar i dikterna, ett jag som möter världens elände i form av nyhetsrapporteringar. Här finns uppgivenhet och en känsla av skuld inför att inte kunna förändra något. Över att vara hjälplöst inbegripen i en verklighet där allt är förbundet, utan att det som individ går att göra någon egentlig skillnad. En uppgiven sorgesång, vars ärende jag tror är att forma en global gemenskap. Sedan boken gavs ut 2005 har den fått status av klassiker, en antikrigsdikt att samlas kring.
Juliana Spahr skriver i en passus att hennes genomgång av nyhetsflödet inte gav henne någon sofistikerad förståelse. På samma sätt är det för läsaren, flödet blir ett abstrakt surrande i hyperrymden.
Förbindelserna hon söker upprätta infinner sig inte riktigt. Det räcker inte med att de är utskrivna.
Kanske beror det på att det inte händer så mycket i språket. Jag kommer på mig själv med att längta efter Majakovskijs språkfanfarer. Något omvälvande måste ske i den poetiska degeln även i en dikt med politisk syftning. Spahrs diskursiva lyriska prosa orkar inte bära de djupare sammanhangen. Det som poesin egentligen är så bra på.
