Lars Norén

Han gick ut i världen och kom hem som dikt

Samlingsvolymen med Lars Noréns lyrik är närmast ett monument

Av: 

Joni Hyvönen

Ett urval ur Lars Noréns (1944–2021) 17 diktsamlingar ges nu ut i volymen ”Avgrunden av ljus”.
Ett urval ur Lars Noréns (1944–2021) 17 diktsamlingar ges nu ut i volymen ”Avgrunden av ljus”.

BOKRECENSIONER

Den första samlingsvolymen med Lars Noréns lyrik är i det närmaste ett monument. Poesi 1962–2016 står det på Nina Ulmajas formgivna omslag, med bokstäverna i relief över den gravstensliknande kolossen. Det är sakralt och elegiskt. Här vilar poesin.

Avgrunden av ljus erbjuder endast ett urval av Noréns 17 diktsamlingar, trots omfånget och vikten. Eftersom de sedan länge är utgångna och eftertraktade kunde man förväntat sig att förlaget gav ut dem på nytt, eller samlade allt i en flerbandsvolym. Men det något komprimerade urvalet gör det åtminstone möjligt att följa poetens häpnadsväckande snabba utveckling, först som en Rimbaud-ansatt tonårsvisionär, sedan som en Burroughs-smittad cut-up-sabotör, till sist som en Celan-liknande rebussmidare.


Låter det ofokuserat? Det är det inte. Den norénska poetiken förblir förvånansvärt intakt, trots att varje diktsamling tycks utgöra en ny början, en ny roll. Norén återkommer till ett antal motiv (ljuset, sjukhuset, stenarna, muren) vilka turneras på en mängd oväntade sätt, från den tidiga poesins virvlande bildkluster till den senares kryptor till strofer. 

Norén säger väldigt lite, i stället använder han språket som en palett av grundämnen att karva i, bryta ner och skulptera.

”Jag vill att varje dikt ska dö, som en vitmålad tråd utdragen / ur en hastig människa i ruiner”, står det i den femte diktsamlingen Stupor (1968). Han menar det, poeten. Språket bistår oss genom att avstå från förbindelsen, genom en akt av utplåning som också är en pånyttfödelse–– en rörelse som i diktraden är både stum och taktil, kanske även erotisk.

Här finns inget meddelelsebehov. Norén säger väldigt lite, i stället använder han språket som en palett av grundämnen att karva i, bryta ner och skulptera. Dikterna handlar inte om annat än att vara vid liv. Att vara vid liv men också att redan vara död.


Själv har jag alltid dragits mot Lars Noréns första, brådmogna diktsamlingar, då den senare lyriken dras mer och mer mot en kristallisk, självreflexiv essensdikt. Visst finns det genomgående citat, världshändelser och fragment ur den egna biografin vilka på sätt och vis håller diktaren på jorden. Men vid någon tidpunkt tar den eteriska fasen över, och gör poesin mindre angelägen, även om det också är fascinerande att vardagsdetaljer inordnas på ett och samma betydelseplan som alla dessa fjärrord från ovan, nedan eller bortom; stjärna, kärlek, gud, liv, död.

”Man ger sig av / på morgonen / och kommer hem / i utplåningen”, kan en typiskt norénsk redogörelse lyda, på en gång rätt så saklig och helt befängd. Norén själv var konstanten, han som dag efter dag begav sig ut i världen, och kom hem som dikt. Han var det råmaterial som knådades i både dagböcker och i den månghövdade lyriken där ”poesi” mest stod för ”metamorfos”. Norén var inte bara en ljusdiktare utan också en livsdiktare i den meningen att han hela tiden stakade ut nya vägar för jaget att färdas på.


Eller jag och jag … Norén speglade sig gärna i någon som Carl Fredrik Hill, konstnären vars inre strider bildar en identifikationspunkt och förvandlingspunkt i Kung Mej och andra dikter (1973). Han sökte sig till trängda situationer och begränsningar för att via skrivandet framställa existensens yttersta villkor, vilket man så ofta känner vid läsningen. På så sätt bildar Noréns författarskap en planritning över det dilemma i dag då man överallt uppmanas att värna och vårda sitt jag, samtidigt som jaget alltmer upptas av virtuella rymder där man fort förlamas av maktlöshet. Jaget är inte kung i sitt eget rike.


Mikael van Reis, den ansvarige för urvalet i Avgrunden av ljus, ger i sitt fylliga efterord en oumbärlig bakgrund till Noréns diktning, via biografiskt stoff och analyser. Van Reis är en briljant kritiker, men jag kan inte låta bli att känna en viss frustration över att hans behagliga men lätt vaga prosa tenderar att göra diktaren lika vag. Problematiskt är också van Reis begrepp ”schizopoesi”, som inte syftar till sjukdomspoesi, men vad är det då?

… pappersarkets klara ordning, där helvetet är ”bilder som ännu inte / blivit till”.

Begreppet ringar in den period när Norén var inlagd för en psykos, med den så flytande diagnosen schizofreni, och producerade en rad experimentella verk präglade av vad han kallade ett ”trancherat medvetande”. Men det var samhället som var sjukt, enligt Noréns tidstypiska idéer, inte poeten (eller ”schizopoeten”, med van Reis ord). Medvetandet är inte heller fullt så ”schizofrent” i dessa verk, snarare utövar det en ännu strängare kontroll i viljan att samla, namnge och omfatta till synes allt på boksidan.


Skulle man inte kunna vända på allt? Visst finns avgrunden i Noréns poesi, men ljuset är lika framträdande. Framför allt finns där en euforisk bildkavalkad – även när den tycks mynna ur de sönderslagna bildernas berusning. Noréns visioner tillhör inte sinnesförvirringen eller sjukdomen, utan en litterär föreställningsförmåga som så ofta börjar och slutar med pappersarkets klara ordning, där helvetet är ”bilder som ännu inte / blivit till”.

Står bilderna därmed för himmelriket? ”Poesi är skräck”, heter det bland feberfragmenten i Revolver (1969). Bilderna ligger jämsides med skräcken över tomheten, skräcken över att inte skriva, skriva, skriva. Krisen är permanent och skrivandet stillar den. Kanske.


Bilder, syntax och jag maldes ner av den avfallskvarn som den norénska skrivapparaten också var. Men så blev poesin till, i motsägelsens upprymdhet. 

”Jag måste skära ner / lite på mitt liv”, står det i Revolver, vilket var lite av ett motto för författarmaskinen Lars Norén under ett halvt sekel: skriv, skär och skapa i namn av det liv som levs, och som blir till på nytt, dag efter dag, på det blanka pappret.

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

LÄS VIDARE

ellerström/nilsson

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Lars Norén

Poesi