Både hövisk, upphöjd kärlek – och 188 knull
Anders Cullhed skriver utmärkt om medeltida kärleksskildringar
Publicerad 2025-04-15 05.00
”Kärlek 1.0” av Anders Cullhed
Pojkarna blir incels, flickorna Onlyfansarbetare, medan de ”vuxna” ägnar sig åt Tinder eller Hinge när de inte tittar på ”Love is blind”, ”Bättre sex”, ”Hotell Romantik”, ”Gift vid första ögonkastet” eller ”Naked attraction”. Okej, jag överdriver, men håller inte kärlek och sex på att bli något både alltmer uppskruvat och alltmer avlägset? Något som förutsätter (skärmens) distans, snarare än upphäver den. Något fiktivt snarare än verkligt.
Det är ingen originell iakttagelse, men om den har fog för sig är vi på väg mot en kärlekskod som ligger närmare medeltidens höviska ideal än de senaste seklernas romantik. Som tur är har det just kommit en bok som kan orientera oss i den medeltida lusten och lidandet. Författaren heter Anders Cullhed, professor emeritus i litteraturvetenskap, och en auktoritet på området.
Ofta delar man in kärleken i olika epoker: den antika, den höviska, den romantiska. Cullhed är inte riktigt bekväm med den indelningen. Den antika kärleken var, menar han, något helt annat, inte minst för att den var förkristen. Med kristendomens intåg skiljs kärlek och sex åt (det bästa äktenskapet var det med minst sex, konstaterar en historiker), och det är först på 1100-talet, när det idealet mjukas upp och trubadurerna kommer in i bilden, som något påminnande om vår tids kärlek uppstår, eller snarare uppfinns. Kärlek 1.0.
Det är en utmärkt titel på en bok om medeltida kärleksskildringar. För även om det är en främmande värld som målas upp, är det slående hur mycket av det vi trånar efter, brottas med och stör oss på i dag, som fanns även då: narcissismen, det förbjudnas lockelse, renhetsideal parat med köttslig njutning, öppna förhållanden, kärleken vid första ögonkastet, avståndsdyrkan, misogyni, etc. Den kärlek som beskrivs är ofta oförlöst, med det sexuella mötet ständigt hägrande på avstånd.
Allt detta är välkänt för den intresserade, men den stora förtjänsten med Cullheds rikt illustrerade och välskrivna arbete är att det gör det tydligt hur mångsidig, nyansrik och motsägelsefull den medeltida kärlekslitteraturen är. Ibland fungerar dikten som kompensation för utebliven kärlek, andra gånger som en metod för att vinna kärleken, eller som parodi av andra kärleksskildringar eller kyrkans skenhelighet.
Ett viktigt begrepp för Cullhed är fin amor, ungefär den ädla kärleken. Det är det idealet 1100-talets franska trubadurlyrik ger uttryck för. Samtidigt visar många av bokens exempel att det ädla och upphöjda hela tiden utmanas av det fysiska, det dubbeltydigt ekivoka, eller det oförblommerat vulgära:
Här får ni höra hur mycket jag knullade dem:
etthundraåttioåtta gånger,
så de kvaddade nästan min utrustning
och mitt verktyg;
värken är obeskrivlig,
så ansatt var jag.
Raderna är skrivna av Vilhelm IX (1071–1126), greven av Poitou, också kallad den förste trubaduren. Han skrev för en krets av manliga riddare, där den sortens skroderande uppenbarligen gick hem.
Men hur kan 1100-talet bli ”kärlekens stora sekel”? Hur kunde alla sexskildringar tillåtas, samtidigt som kristendomen var självklar norm? Ja, dels, förklarar Cullhed, varierar kyrkans makt; furstehoven fanns där också. Under 1200-talets skolastik (kyrkliga filosofi) blir kärlekslyriken återigen mer pryd och renlärig – den kristna treenigheten ersätter, som någon formulerar det, de erotiska trekanterna. Dels finns det olika litterära metoder för att få grovheterna att passera: ibland ingår de i dialoger, som en gestaltning av det förkastliga. Genomskinliga allegorier (stavar som ska stöta igenom palissader, pilgrimer som ska tränga in i borgar) är en annan vanlig variant.
Som ni hör är blicken oftast manlig och innehållet kvinnofientligt, men undantag finns. När Christine de Pizan (1364–1430) i sin dialog Dispyten mellan två älskare kritiserar fin amor är det som om ett fönster öppnas mot något mer jämlikt, mindre högstämt, mer modernt. Dialogens yngre junker lyfter fram monogami, ömsesidig respekt, samtycke och förnuft som alternativ till den äldre riddarens högstämda ideal. Även om de senare lever kvar ända in på 1700-talet är det, menar Cullhed, något nytt som uppstår här: en kärlek grundad på uppriktighet och verklighet snarare än idealisering. Men, som sagt, är vi inte på väg åt andra hållet idag?
Den sortens frågor faller utanför Cullheds studie. Den är ganska traditionell, så till vida att det är texterna, upphovsmännen och den historiska kontexten som står i centrum. Och det är gott så. Ibland blir det möjligen lite väl ordrikt – det är som om språket och formuleringarna nästan flyter fram för lätt. Men ni hör själva. Om det är en boks största problem, så är det en bra bok.
Konstpodd: I själva verket
