Ida Börjel lyckas fånga skönheten i skitsnacket
”Röd anemon” är en djupt mänsklig bok
Publicerad 2025-05-06 04.00
”Röd anemon” av Ida Börjel
”Jag är poet och kritiker / jag skriver för en dagstidning / den numera enda vänsterinriktade hos oss vilket inte är hugget i sten / även den blir mer kommersialiserad / vår chef har en rätt / förenklad syn på konst”.
Ja, nu menar jag inte att bossen för Aftonbladet är en simpel själ, för det är ju faktiskt poeten Ida Börjel som skrivit det där i sin nya diktsamling, citerande en palestinsk deltagare i Shaerat – ett översättningsprojekt i vilket ett gäng svenska poeter for till Västbanken för att samarbeta med arabisktalande dito.
Ida Börjel var med på resan som ägde rum 2011, ”sextiotre år efter katastrofen”, som hon skriver, syftande på det arabisk-israeliska kriget 1948. Bokens texter uppehåller sig också kring den evinnerliga konflikten i Mellanöstern, direkt eller indirekt, i ett montage av röster som utan några jämförelser i övrigt kan påminna om Wanda Bendjellouls dokumentärroman från i höstas, ”Minnets labyrint”, om hur författaren som 21-åring for till Libyen för att delta i ett utbildningsläger om Khadaffis ideologi.
Börjel kallar sin egen variant för ”dokumentärdikt”, och enligt efterordet bygger ”Röd anemon” på samtal och möten från resan, på ljudupptagningar som transkriberats, översatts och bearbetats. Till bearbetningen hör bland annat att texterna ställts upp som så kallad knäckprosa, så att de ser ut som dikter, och att pauser markerats med tre blanksteg, som hos Göran Sonnevi.
Mest intressant är kanske att de flesta ortsnamn och vissa personnamn bytts ut, vilket ger skildringen en diskret avdrift åt fantasy- eller sf-hållet. Så heter till exempel Haifa och Kairo ”Kuststaden” respektive ”Metropolen”, medan den palestinska poetgiganten Mahmoud Darwish givits namnet ”Mästaren”. Israel bär namnet ”Ockupationsmakten”, vilket får mig att associera till serien ”Andor” på Disney+ som ena sonen konsumerar i dagarna.
Här eller där klingar det till av små ljudeffekter markerade med asterisker, och minnesgoda läsare lär erinra sig poetens ”Skåneradio” från 2006, en diktsamling upplagd som ett körschemat till ett radioprogram av typen ”Ring P1”, med jinglar, påannonser och hela klabbet.
”Röd anemon” består alltså huvudsakligen av prat, mestadels mellan folk med försänkningar i poesibranschen som det tycks – poeter, översättare, tidskriftsredaktörer. Samtalet kränger än hit, än dit, från rent estetiska spörsmål till sådant som dagspolitik eller nyligen timade våldshändelser.
Så här kan det låta:
”Är inte gaysektionen i tidskriften / en motståndshandling ett svar / på Ockupationsmaktens pinkwashing / där de marknadsför sig själva / som gayvänliga / som regionens enda demokrati / helt skamlöst oaktat att de samtidigt bedriver apartheid”
Som poesi betraktad framstår passagen förstås som torftig, men ”Röd anemon” öppnar sig också mot den lite osäkra och därför skämtsamma dynamik som kan uppstå på en gruppresa eller konferens vilken som helst:
”Okej vad vill vi dricka // Finns det alkohol // Jag har redan druckit / en halv flaska vin // Då kanske du vill ha kaffe / för att vakna till // Nej jag vill inte / vakna till”
I den här typen av skitsnack bor en skönhet som Börjel alltid varit fin på att fånga, och som också gör ”Röd anemon” till en djupt mänsklig och på sitt vis hoppfull bok, mitt i all pågående blodspillan.
Café Bambino: David Lynch-hat, böliga tjejer och Påvens oskuld
