Publicerad:

Porträtt av en ödmjuk journalist med bollsinne

Johan Kellman Larssons biografi om Tom Alandh är respektfull men lyckas inte komma riktigt nära

Av: Carsten Palmær

Publicerad:
Tom Alandh tillsammans med  Aina Eriksson som medverkade i filmen ”En sak ångrar jag”, i vilken hon såg tillbaka på sitt liv.
Foto: PEA BJÖRKLUND
Tom Alandh tillsammans med Aina Eriksson som medverkade i filmen ”En sak ångrar jag”, i vilken hon såg tillbaka på sitt liv.

En sak är svår att föreställa sig: att Tom Alandh inledde sin journalistiska bana som en sällsynt illvillig tonårig filmrecensent på Lidingö.

Sextio år senare har hans filmer och han själv tilldelats alla tänkbara svenska utmärkelser: Stora journalistpriset, Bellmanpriset, Guldpennan, Jolopriset och många fler. Det enda som lyser med sin frånvaro i prisskåpet är de kungliga medaljerna. Det kan ha att göra med att Tom Alandh i ett Studio S-program 1978 gjorde skandal genom att tilltala Carl XVI Gustaf med ”du”.

Detta torde ha varit sista gången som Tom Alandh anklagats för att inte ha visat tillräcklig respekt för sitt intervjuobjekt.


Att recensera Johan Kellman Larssons biografi över Alandh är en bra ursäkt för att börja dagen med att dra för gardinerna, krypa tillbaka i sängen och dränka sig i gamla dokumentärer från SVT. 

Om du slår på Tom Alandhs namn i Öppet arkiv får du omedelbart upp inte mindre än 32 produktioner. Lite knepigare blir det att rota fram filmer av Eric M Nilsson, Kåge Jonsson, Åsa Blanck och Johan Palmgren, för att bara nämna några av Alandhs kollegor på SVT. Men det är värt besväret.

Johan Kellman Larssons respekt för Tom Alandh är djup. Riktigt nära honom kommer han inte.

Att Tom Alandh har blivit synonym med svensk kvalitetsdokumentär beror på att hans drygt hundra filmer förenar bildpoesi och snärtig klippning med en tydlig, välformulerad journalistisk berättelse. Att han får sina intervjuoffer att öppna sig genom att visa dem nyfikenhet och respekt. Och att han på känsliga ställen har vett att hålla käft och överlämna åt publiken att formulera sin indignation.


Vad är det för sorts människor som intresserar Tom Alandh? Det är inte så enkelt att avgöra. Det är desto lättare att se vilka människor som inte intresserar honom. Det vimlar inte av politiker, experter och andra auktoriteter i hans filmer. Däremot är det gott om hundar.  

För övrigt får vi möta kåkfarare, knarkare, pensionärer och långtidssjuka. Okända ansikten sida vid sida med bleknade affischnamn från idrotten och artistvärlden. Östermalmsmäklare och schlagerförfattare. Kronofogdar och bolagsplundrare.

Ingmar Bergman sa nej till att låta sig filmas. Då porträtterade Alandh i stället registjärnans ensamma och griniga ålderdom genom att göra en film om hans hushållerska Anita Haglöf. Att han tycker att hans film om Cornelis Vreeswijk blev bättre än den om Monica Zetterlund har en enkel förklaring:

– Cornelis var död och begraven.

I många decennier har svensk tv-dokumentär med framgång odlat en estetik som säger att ensamma gamlingar i glesbygden gör sig bättre på bild än familjen Kardashian. Om jag saknar något i Johan Kellman Larssons biografi så är det en berättelse om det sammanhang som Tom Alandh formats och verkat i. Nu framstår Alandh och hans team som briljanta solister snarare än som traditionsbärare. Själv är Alandh stolt över att vara en del av svensk public service:

– Det är ingen dumburk vi tittar på, utan världens bästa television!


Har han rätt? För det mesta präglas ju berättandet i tv av det sävliga tempo som uppstår när man ska fylla en på förhand given programtid med alltför få idéer på en alltför liten budget. Men dokumentärredaktionen har ända sedan 60-talet varit ett undantag. Då kunde – enligt filmhistorikern Leif Furhammar – chefen Lennart Ehrenborg instruera Eric M Nilsson:

– Ta Åke (fotografen) med dig, hyr en bil och åk till Frankrike i två månader och gör så många filmer ni hinner om vad som helst!

Finns det några spår kvar på SVT av detta produktiva lättsinne? ”Släpp av Tom vid någon korvkiosk
i Eksjö så kommer han hem med ett spännande program”, säger SVT:s nuvarande programchef Ingemar Persson. Det låter lovande.


Men man undrar ändå hur det går till på redaktionen. Vilka idéer får Tom Alandh inte igenom? Hur bra är han på att hålla tider och budget? Fick han utan vidare förlänga genombrottsdokumentären om Nacka Skoglund med en halvtimme? Gick ingen överordnad i taket när ett helt filmteam fick stå på tå i två veckor och vänta in Monica Zetterlund?

Johan Kellman Larssons respekt för Tom Alandh är djup. Riktigt nära honom kommer han inte. Drömmar och verklighet är en berättelse om en pojke med bollsinne som blir, om han får säga det själv, en journalist som gör dokumentärfilm.


Tom Alandhs blygsamhet verkar inte spelad: allt beröm han fått genom åren skickar han vidare till fotografer och klippare. Av sina egna gamla succéer är han föga imponerad: de är för långa. 

Privat gillar han att gå på trav och spela tennis. Man anar en hustru, döttrar och barnbarn som han spelar fotboll med på gräsmattan. Men över tröskeln till huset i Norra Ängby släpper inte Tom Alandh sin levnadstecknare.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: