Sommaren – en årstid öppen för stolleprov

Ingenting känns tillkämpat eller konstruerat i Ali Smiths ”Sommar”

Publicerad 2021-09-08

Ali Smith, skotsk författare (född 1962), har nu avslutat sin årstidskvartett med romanen ”Sommar”.

”Kolla på mig, här går jag längs en väg om sommaren och tänker på sommarens flyktighet.”

Den som deppar över att redan behöva trampa runt med strumpor i skorna tar sig lämpligen an den fint lättfotade finalen i skotska Ali Smiths årstidskvartett, med titeln Sommar.

Liksom de föregående Höst (2018), Vinter (2019) och Vår (2020) är romanen en akut samtida och mirakulöst snabbt skriven reflektion över tid och minne, med en pjäs av Shakespeare mjukt inbäddad i berättelsens hjärta.

Att det det här gången rör sig om En vintersaga kan tyckas konstigt, men liksom 1600-talskomedin stävar Sommar stadigt på mot hopp och försoning. Allting har en ände, är budskapet, despoter likväl som skavsår och tonår.


Skildringen tar sin början våren 2020. Covid-19 står för dörren, Australien brinner och om effekterna av brexit vet ingen ett jota. Grace bor med sina hårt käftslängande barn Robert, 13, brexitfantast, och Sasha, 16, som identifierar sig med Greta Thunberg vars namn och gärning ofta återkommer i romanen. I huset bredvid bor deras pappa med en ny och yngre flamma, en kvinna som skriver på ett etymologiskt arbete om ordens makt över våra tankar. Själv har hon dock tappat talförmågan.

Framtidens tycks mer eller mindre inställd för dem alla, men nog får familjen styrfart när Smith kastar in paret Arthur och Charlotte (som Robert blir blixtförälskad i) från Vinter. Läsaren återser också judiska Daniel Gluck från Höst, en åldring vars minnen från andra världskriget lägger sig tillrätta som en mörk understämma i romanen.

Trots att så många trådar löper samman i Sommar framstår ingenting därinne i boken som tillkämpat eller konstruerat.


Kanske lämpar sig årstiden också särskilt väl för den här typen av berättartekniska stolleprov, i det att den redan är så belamrad av minnen och förväntningar att hastiga överklivningar känns som den naturligaste sak i världen.

Nog är gruset i vägrenen aktuellt, men för Graces och textens del kan det lika gärna vara sommaren 1980 som 2020.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln