Arrivederci, Ferrante!

Göran Greider läser sista delen i Neapelsviten

Publicerad 2017-06-26

”Det förlorade barnet” är sista delen i Elena Ferrantes Neapelsvit.

Klockan tre har sommarnatten börjat ljusna igen och jag når de sista sidorna i Elena Ferrantes Det förlorade barnet, sista delen i hennes Neapelsvit.

Allt skälver. Den långa berättelsen om de två väninnorna Lila och Elena har fört mig tillbaka till det förbehållslösa och passionerade läsande som kan sluta framåt morgonkvisten när medvetandet är naket och man är dödstrött och klarvaken på samma gång.

Nej, Ferrante är ingen spänningsförfattare, det finns ingen intrig här som man riskerar att avslöja, men in i det sista inträffar saker som gör att jag inte riktigt vill säga hur det går med de två napoletanska kvinnorna.

I den fjärde och sista delen är Elena Greco tillbaka i Neapel med sina två döttrar. Men inte i kvarteret där hon växte upp, utan i en finare del i en stor ljus lägenhet med utsikt över Neapelbukten som hennes stora kärlek – Nino, som hon känt sedan barndomen – skaffat.

Hon har lämnat sin tröge professorsmake i Florens men livet med Nino blir inte som hon hoppats; Nino klarar inte av eller vill inte, av karriärmässiga skäl, bryta upp från sin hustru och Elena blir hängande i ständiga ovissheter som aldrig ger henne någon ro.

Och även om hon inbillar sig att hennes band till väninnan Lila har försvagats är det som om hemliga makter obönhörligen för dem mot varandra, nästan som om de utgör varsin sida av en och samma person.

Jag tror att Det förlorade barnet är den mest feministiska av dessa böcker som ständigt kastar sig mellan klass och kön. Mödrars kärlek till sina barn är på många sätt hjärtat i den avslutande delen.

Ferrante är en fantastisk skildrare av vad små barn och tonårsbarn gör med varandra och inte minst vad de gör med vuxna människor som så ofta står handfallna inför barns magiska krafter.

Elena kämpar för att hålla sin författarkarriär vid liv och lyckas mot alla odds, trots ändlösa barnskrik och ett överväldigande ensamt ansvar för de två döttrarna som snart blir tre när lilla Imma föds. Vid det laget har Lilas och Elenas öden åter tvinnats samman: De är gravida samtidigt.

Och efter att Nino, vilket Lila i antydande ordalag varnat för hela tiden, avslöjat sig som en tvångsmässigt otrogen skitstövel, hamnar de båda väninnorna till slut i samma nergångna hyreshus i deras gamla efterblivna kvarter. Elenas golv är plötsligt Lilas tak.

Själva ordet feminism är, precis som ordet ”klass”, alldeles för teoretiskt för att fånga den enorma komplexiteten i deras konfliktfyllda solidaritet med varandra, där alla skuggor från det förflutna finns kvar och alla band med kvarterets människor – inte minst de lokala maffiakungarna bröderna Solara – spelar in.

Men i slutändan är det denna märkligt rivaliserande solidaritet mellan två kvinnor, tvärs över klassamhällets avgrund, som utgör navet i hela Neapelsviten. ”I hela sitt liv hade hon berättat s i n historia om befrielse, genom att använda sig av m i n levande kropp och m i n tillvaro”, grubblar Elena mot slutet av historien.

Jag har funderat mycket på varför Ferrantes Neapelsvit blivit en sådan formidabel läsarsuccé över halva världen. Till hälften beror det säkert på att hon återupplivat ett lite gammeldags sätt att berätta där nästan vartenda ett av de korta kapitlen slutar med en handfast eller känslomässig cliffhanger som gör att jag bara måste läsa vidare: en evigt effektiv följetongsestetik!

Men det är också så att Ferrantes melodramatiska berättande är som klippt och skuret för att fånga de gapande ojämlikheter som alltmer kännetecknar vår tid. Elena gör sin feberskakiga men framgångsrika klassresa. Lila stannar, trots sin häpnadsväckande begåvning, kvar i misären där hon växte upp men förblir trots det berättelsens gåtfulla kraftcentrum.

I Neapelsviten rusar klassamhället oavbrutet emot läsaren och läsaren känner att här sägs det hela tiden något avgörande och väsentligt, om väninnorna och om deras tid, om deras Italien och om allas våra liv i den tilltagande ojämlikhetens era.

Sommarnatten ljusnar. Dödstrött och klarvaken blickar jag ut över två väninnors liv.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln