Smirnoff smaskar på med allt vad hon har
För mycket och för snabbt i nya Millennium-boken – men tempot förlåter det mesta
Publicerad 2022-11-19
”Några veckor under en senhöst i Gasskas. Det är som en saga. En myt som berättas så många gånger att det osannolika blir sant. Som jakthistorier runt en eld eller fiskarens fångst.”
Med bara några sidor kvar av sin Millennium-uppföljare Havsörnens skrik tar Karin Smirnoff ett steg tillbaka och uttalar det självklara: det här är ett distanserat hantverk, jag vet vad jag gör.
Det är nog också enda lösningen. Hon skriver ju inte bara rakt in i ett redan existerande fiktivt universum, utan också ett kapitel i den populärkulturella pengamaskinen och kan inte gärna låtsas som om ingenting hänt sedan flickan lekte med elden. Vi får kommentarer om Paolo Robertos sexköp, Noomi Rapaces sminkning, en Stieg Larsson-bok om SD ”lika aktuell då som nu” och högerextremismens marsch mot makten.
Det är ett lyckat grepp att låta superhjälten Lisbeth Salander och hennes kompanjon Mikael Blomkvist, tröttare och tråkigare än någonsin, fara upp till släkten. Cyberanarkisten och grävjournalisten, så hopplöst storstadiga, blir underbart malplacé bland lata lokalreportrar, Stockholmsavsky och skoterfärder i lössnö. Smirnoff bygger en värld där det nya pengastinna Industrinorrland krockar med Jägarnorrland, vindkraftsbyggen med renbete och ro och stereotyperna med varann.
Superskurken är som hämtad från en serietidning eller en gammal Bond-film. Våldet är rått och kommer tätt. Alla bär på hemligheter. De äter oavbrutet pizza.
Berättelsen vimlar av dubbletter. Två äldre kvinnor mördas i sina hem. Två barn kidnappas. Två utbytbara småskurksgäng härjar. Två sviniga män slås ner på krogen. Två snygga poliskvinnor figurerar. Det jagas efter två skatter, en dagbok och en hårddisk.
Snarare än fantasilös lättja förstår jag det som att Smirnoff använder just mytbildningarnas visklekar, där händelser och personer kan flyta samman eller splittras upp i flera när ingen längre minns precis hur många gummor som mördades eller vad skatten bestod av.
Den bärande kloningen är att Lisbeth Salander möter sin avbild och arvtagare i den superkraftsbegåvade brorsdottern Svala. Motvilligt, men ändå i strid med den Salander vi känner, tvingas hon tafatt ta ansvar för ”ungen”. I för intrigen helt oviktiga, men mycket underhållande scener, lite av en höjdpunkt faktiskt, flyr de till Rovaniemis tomteland och tindrar respektive himlar med ögonen. Här läggs en grund för Millennium next generation. Nu kan hon som måste dö faktiskt få gå hädan.
Visst: det blir för mycket, för snabbt och för rörigt. De mest sanslösa osannolikheter staplas när precis varenda tråd ska knytas samman – hantverket går överstyr i pendanteri. För många gamla Millennium-figurer dyker upp, fascismen kastas in efter degen, dialogen blir för förklarande, Blomkvist smått onödig.
Men mycket är förlåtet av det höga tempot när Smirnoff smaskar på med allt vad hon har. Det är som med pizzan. ”Lisbeth tar en Capricciosa med extra allt och lägger till extra allt även på flickans. Hon ser ut att behöva riktig mat. Slutligen beställer hon även dubbla portioner Carbonara, ett par extra nödpizzor och ett flak cola”.
Beställningen lagd. Smirnoff levererar.
