Jan Guillou går såklart segrande ur alla strider
Den nya romanen är fräck och förbannat underhållande
Publicerad 2023-04-05
Det senaste decenniet har sett ett uppsving för dagboken som litterär form. Det är de seniora – och därmed också fria – radikalerna, som med förbandslådan inom bekvämt räckhåll blöder sina liv, hyllar sina vänner och drämmer stallet av käpphästar i huvudet på sina fiender. Det började med Lars Norén och fortsatte med Ulf Lundell och Marianne Lindberg De Geer.
Den mångförslagne Jan Guillou har hittat en roligare variation på temat. Journalisten Erik Ponti – som delar 99,9 procent dna med författaren själv – bildar ett medborgargarde tillsammans med pojkbokshjälten Carl Hamilton. De är ute efter skurkar som lurar jämnåriga på pensionskassan, men eftersom gärningsmännen ofta är delar av den organiserade brottsligheten så får man bredda sig och ta sig an också resten av nätverkens verksamhet: skjutningar, rån, pengatvätt och sådant.
I den nya boken (del två i sviten) uppstår en schism mellan Ponti och Hamilton. Den senare går för långt då han utnyttjar den på grund av rysk aggression akut utökade militära signalspaningen till att i lönndom även bevaka kriminella grupper och hetsa dem mot varandra.
Det är en intensiv och mycket lyckad intrig.
Ändå hamnar den i skuggan av Pontis/Guillous vardag. Den poetiska frihet som alter egot och romanstämpeln innebär, låter Guillou veva fritt. Vi får ta del av somligt som inte fungerat som kolumner i Aftonbladet. Han redogör också för omständigheterna då han, enligt honom själv, avskedades som kolumnist under tre timmar.
Han segrade naturligtvis i den striden, för det gör han alltid.
Guillous självbild är monterad i guldram och han lämnar sin främste konkurrent Björn Ranelid långt bakom sig i den grenen. Här talar vi världsklass. Donald Trump-magnificens. Han kallar sig själv för ”den gamle tjugotaggaren”, återkommer till hur han blir igenkänd och applåderad till höger och vänster, säljer fantastiskt och alltid har haft rätt.
Det är oemotståndligt fräckt, spirituellt sardoniskt och förbannat underhållande.
Ett återkommande motiv är hur han i tid och otid plockar blommor åt sin hustru. Ett annat är hans medkänsla för de små och svaga i naturen, så mästerjägare han är. Och så är det den tilltagande skröpligheten med lårbenshals och allt.
Dessa mer mänskliga partier är antagligen tillkomna för att mildra den gudomliga strålglansen. Så kan man möjligen också förklara hans något malätna uppfattning om hur unga hackers (med bakvända 90-talskepsar) uttrycker sig: ”pjuck”, ”gå och slagga” och ”baggis”. För att inte tala om att amiral Hamilton ständigt klipper till med ett ”Svar Ja!” – ett idiom som hör mer hemma hos 91:an Karlsson och i lustiga beredskapsfilmer än verklighetens militärer.
Eftersom debatten om ”de/dem” eller ”dom” är aktuell, så konstaterar man att Jan Guillou naturligtvis för en egen regim: han blandar alternativen hej vilt utan någon identifierbar metod. Också denna uppkäftighet är typisk för en författare som står beundransvärt rakryggad i en osäkrad samtid.
Jonas Thente är kritiker och litteraturredaktör på den malligaste morgontidningen och gästrecenserar eftersom Jan Guillou är medarbetare i Aftonbladet
