Tre musketörer i ett perverst laboratorium

”Förvandlingen” blir tyvärr mer bruksanvisning än roman

Publicerad 2021-08-11

Juliana Spahr (född 1966) är en amerikansk poet, kritiker och förläggare.

Bra litteratur är enligt min mening litteratur som lyckas både säga något nytt om människans komplexa natur och världsläget i stort. Juliana Spahrs Förvandlingen som precis kommit ut på svenska i Michael Larssons utmärkta språkdräkt hade alla förutsättningar för att bli en sådan bok, men något, och jag skall återkomma till detta något, gör att den inte riktigt når fram.

Historien handlar om tre personer som lever i en uttalad triangelrelation med varandra och som flyttar till Hawaii, då en av dem har fått en tjänst som litteraturlärare på ett universitet. Deras dröm är att hitta ett miljö där de äntligen kan känna sig trygga och slippa känna att de är ”perversa”, eftersom alla andra är perversa.

Dessa lingvistiska musketörer vars främsta antagonist är språket, agerar och tänker samtidigt, som om de delade samma hjärna. De slåss mot binära förklaringsmodeller, sexuella, kulturella och sociala kategorier och försöker trots det neokoloniala upplägget – ett par vita amerikaner i en paradisisk icke-vit miljö – finna en fridfull tristess där alla komplexiteter välkomnas.


Mötet med Hawaiis historia förändrar dem och de får känna på hur det är att leva i en värld som inte är deras. Förvandlingen blir dock aldrig spektakulär, utan sker på mikronivå, i de frågor de ställer sig. Men varje fråga föder nya frågor som: Hur skriver man politiskt när begrepp som ”motstånd” och ”revolution” i det långa loppet bara betyder motstånd mot litterära kanon? Hur motarbetar man den kapitalistiska, heteronormativa, vita medelklassens maktstrukturer i konsten och privatlivet? Jag hittar uppemot hundra liknande frågor, som aldrig får något svar. Dessa ständiga frågor gör att karaktärerna aldrig lyckas penetrera den exotifierande ytan.

I centrum står passifloran som namngavs av spanska missionärer och som förknippas med Kristi passion. Spahr erbjuder en redogörelse över passiflorans relation till kolonialismens inverkan på miljöhistorien, men också en genomgång av det amerikanska sociala traumat efter 11 september, som ägnas bokens sista del.


Det är uppenbart att Spahr, inspirerad av Kafka, försökt överföra förvandlingen till ett kollektiv. Men förvandlingen hos Spahrs protagonister blir med undantag för några tablåer över människor som gråter av ångest i tunnelbanor som fastnat några minuter i trafiken efter den 11 september, aldrig särskilt surrealistisk eller existentiellt drabbande.

Spahr är bra på att skildra vilsenheten inför olika sociala kategoriers identitetskamper och äcklet inför känslan att tillhöra de privilegierade, men hennes användning av tredjepersons plural när hon talar om trion, gör historien både slätstruken och repetitiv i slutändan. Förvandlingen blir således mer av ett laboratorium där olika teorier och idéer ställs mot varandra, än en roman i klassisk bemärkelse. Och det är synd, för Spahr hade säker kunnat göra både och, om hon hade gett protagonisterna lite mer kött på benen.


Jag uppfattade inledningsvis protagonisternas rädsla för att uppfattas som perversa som en intressant ingång i historien. Men Spahr släpper snabbt denna tråd och skildrar den tredelade kärleken lite allt för mycket som ett vinnande koncept, ja lite som en smältande glass i solnedgången, än en realitet med för- och nackdelar. Till slut är det som att läsa en sammanslagning av en resebroschyr över Hawaii och en bruksanvisning för social förändring. Det må låta både glassigt och underhållande, men det är det tyvärr inte.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln