Frenetisk klimatfars som ekar alltför tomt
Jens Liljestrands nya roman är underhållande men saknar vilja
Publicerad 2021-10-01
Kan man göra komedi av klimatkrisen? Visst kan man det. 2017 skojade Kim Stanley Robinson friskt i New York 2140 om en värld där klimatinsatserna kommit för sent. Som läsare satt man och kluckade åt skyskrapor som föll likt dominobrickor på ett vattentäckt Manhattan.
Och förra året publicerades Jesper Weithz 2020 – en skruvad roman om sjunkande ö-nationer och kraschande välfärdsstater. Med detta sagt är det knappast en enkel uppgift. Den värmedöd och massemigration som väntar triggar inte smilbanden direkt.
Jens Liljestrands bok Även om allt tar slut skulle kunna beskrivas som en fars om ett upphettat konsumtionssamhälle. Den börjar smått hysteriskt: ett par från övre medelklassen flyr från sin sommarstuga vid Siljan. Skogsbranden sprider sig, ungarna skriker och BMW-helvetet är urladdat. I bakgrunden pågår en äktenskapskris: han – Didrik – vill lämna frugan för en tjugo år yngre influencer.
Tempot accelererar ytterligare och i en fullkomligt vansinnig scen står Didrik, i kalsonger och babysele, och försöker slå sönder ett tågfönster med en brandyxa, på flykt från både skogsbranden och äktenskapet. Tänk en katastroffilm av Jerry Bruckheimer korsad med Ruben Östlunds socialexperiment.
Och nog fasen är det underhållande. Liljestrand visade redan i sin debut Paris Dakar att han är en fena på att gestalta hur framgångsrika människors liv kollapsar. I Även om allt tar slut tar han det ett steg längre: genom Didriks, influencerns och barnens ögon skildrar han hur ett samhälle imploderar, likt ett höghus som faller in i sig själv av en trotylladdning. Plundringar, klimatkravaller och flyktingläger, med vakter som talar sjungande dalmål. I Liljestrands klimatscenario råder allas krig mot alla.
Problemet är bara att Liljestrand inte vill något med romanen. Här finns inga värdefulla tankar om klimatförändringarna och definitivt ingen kritik av fossilkapitalismen i undertexten. Med apokalyptiska undertoner porträtteras en självupptagen medelklass som hellre brinner upp än släpper greppet om sitt hängmörade kött.
Troligen har Liljestrand velat skriva en psykologiskt finkalibrerad roman om den twittrande klassen – likt en Jonathan Franzen på svenska. Det är läckert, med elegant slingrande meningar – men också rätt tomt.
Det som gjorde att Robinsons och Weithz klimatkomedier fungerade var att de besjälades av en en dröm om ett annat samhälle. Även hos Liljestrand finns sådana ansatser. Men att han mot slutet av boken ser klimatkrisen genom barnets ögon och tonar ner den svarta humorn skapar snarare känslan av att han försöker fuska fram ett Greta Thunberg-budskap.
Det mest positiva jag kan säga om Även om allt tar slut är att den föder lusten att läsa Rebecca Solnit – essäisten som i bok efter bok visat att människan beter sig sympatiskt och solidariskt vid naturkatastrofer.
