Lotass nya bok slår det mesta de senaste åren
Bredden är enorm – och längst in i labyrinten finns en kulturidol från 60-talet
Publicerad 2022-04-20
Jag tror att Lotta Lotass behövdes i Svenska Akademien. Synd att hon inte trivdes.
Men något tog hon med sig därifrån. Ett kapitel i Per Wästbergs bok om innehavarna av hans stol i Akademien handlar om A E Nordenskiöld, Nordostpassagens besegrare. Han var egentligen mineralog, och hans älsklingstanke, enligt Wästberg, handlade om stenar från rymden. Jorden började som en liten sten och förmeras ständigt av allt kosmiskt nedfall. Varifrån kommer annars det metallbemängda stoftet på Grönlandsisen?
Han hade fel. I Lotta Lotass nya bok Fält finns en lång essä om Nordenskiöld och hans fixa idé. Egentligen är texten en sagolik novell, en berättelse om monomani. Uppslaget kan hon ha fått vid en förtrolig diskussion med Per Wästberg i Akademien.
Men detta är bara början. Sen vidtar hos Lotass en hisnande resa genom modernismens historia med tonvikt på jordkonst (”land art”) och minimalism. Kontakten med stengrunden tappar hon dock aldrig. I lärdom och egensinne liknar hon alltsomoftast Lars Gustafsson och Ulf Linde. Men längst inne i hennes sinnrikt byggda labyrint finns författaren och kritikern Torsten Ekbom. Alls inget monster som Minotauros i labyrinten på Kreta. Snarare en idol, en hjälte.
Torsten Ekbom var en av radikalerna i svensk kultur på 60-talet. När det politiska tog över ansåg han att radikaliteten snävades in och förfuskades, och han gick över till att skriva kritik. Han blev modernismens främste anförare i offentligheten. Många av dem han skrev om – Franz Kafka, John Cage, Samuel Beckett – står också Lotta Lotass nära. Porträttet av Ekboms öppna och nyfikna estetik är bland det bästa i den här boken.
Man kan märka hennes egen skepsis mot vänsterestetiken när hon skriver om Pergamonaltaret. Då lämnar hon i stort sett Peter Weiss roman Motståndets estetik åsido – en bok som älskats ihjäl av den intellektuella vänstern.
Hon intresserar sig för annat, alltifrån geologi till science fiction. Beskrivningen av Pergamonaltaret touchar en historisk kontext kring dess ankomst till Berlin för 150 år sen, men texten glider sedan över till militära modeller av städer, strategispel, schack …
Robert Smithson, Barnett Newman och Mark Rothko är hennes favoritkonstnärer. Viktor Rydberg och Andrej Tarkovskij betraktar samma evighet som hon. Sci-fi-världens pessimistiska avantgarde älskar hon, och där finns kanske länken till Lars Gustafsson som dock såg lite gladare på framtiden.
Lotta Lotass intresserar sig för de långsamma, nästan omärkliga förloppen, de som närmar sig evigheten. Hon skärper läsarens medvetenhet inför de orörda landskapen och de groteska ingrepp som civilisationen gjort i dem. Möjligen är det så att jordkonstnärerna försökte återställa landskapets mening och värdighet med sina väldiga projekt.
Vad jag undrar lite över är varför Lotta Lotass inte tar steget från det eviga till det heliga. Den porten står vidöppen hos till exempel målaren Barnett Newman. Men det kanske kommer i nästa bok.
Fält är en av de mest fascinerande böcker jag läst på senare år. Den har en enorm bredd och ett djup som sträcker sig till jordens medelpunkt – jodå, Jules Verne är med på resan. Och överallt bär texten zenit rakt över sig.
