Som ett ändlöst Ring P1 – men mysigt och klokt
Ulf Lundell varvar vardagligheter, dumheter med insikter men med ett helt eget uttryck
Publicerad 2023-05-26
Året är 2023. Ulf Lundell har blivit 73. Han har ett 30-tal böcker bakom sig, minst lika många skivor och ett måleri han verkar kunna leva gott på. Ännu en volym, nej två, av dagboksprojektet ”Vardagar” ges ut. Och ändå. Trots sin position och denna imponerande produktivitet riktas uppmärksamheten – på bokflikar, i författarpresentationer, i kommentarer – liksom i förbigående alltid mot debuten: skivan ”Vargmåne” 1975, romanen ”Jack” året därpå.
Det är underligt. Å ena sidan är det som om Lundell med all kraft värjer sig mot nostalgin. Mot autografjägare och påträngande fans, mot sina gamla låtar och det egna sjungandet som är ”så satans tillgjort” att han inte längre står ut med det. Å andra sidan är det som om hela han är en nostalgisk kvarleva som aldrig har kunnat frigöra sig från det där Genombrottet, ens ett halvt århundrade senare. ”Minnen är mitt största problem” skriver han i ett ögonblick av klarsyn. Trots våndorna ger han sig ut på ännu en sommarturné där hela ”Kär & galen” spelas ännu en gång, låt för låt.
Dagboksprojektet skulle kunna förstås som ett sätt att hantera det dilemmat. ”Jag började skriva dom här V-böckerna, dagböckerna / för att jag ville skildra en tid / Bli en annan”. Men blev han en annan? För mig framstår dessa 1 400 sidor snarare som ett försök att hålla kvar något. Att kämpa emot förändring. Att minnas. Blicken är bakåtriktad, inåtvänd, mot det egna skapandet och ja, det som står i tidningarna.
Rapporter om den egna hälsan blandas med väderobservationer och recensioner av otaliga golfrestaurangluncher på Österlen tillsammans med partnern N. Eviga bekymmer med de dyra bilarna (som han besynnerligt nog kallar vid namn: ”Mr A” och ”Olde Trusty”) varvas med samtidskommentarer av varierande halt: ”Det är med den muslimska världen som med Ryssland: utbredd efterblivenhet i ordets rätta bemärkelse”. Ena stunden är han tvärsäkert övertygad om att Sverige bör gå med i Nato, nästa stund skriver han att ”Det känns olustigt att vi ska in i NATO”.
Men vad är hans dagbok, om inte en oändlig rad kommentarer som förklarar för läsarna vad de kan se själva?
En särskild aversion riktas mot massmediernas kommentatorsöverflöd. Babblarna. Bisittare under fotbollsmatcher, politiska kommentatorer efter valdebatter – ja, även texter som denna kan nog räknas dit: ”kommentatorer som ska förklara för oss vad vi redan sett, ser och begriper med våra stackars hjärnor alldeles utmärkt utan att en fröken eller lärare ska stå vid griffeltavlan med pekpinne”. Det anmärkningsvärda är inte iakttagelsen i sig, utan att dagboksjaget identifierar sig med publiken, inte med kommentatorerna. Men vad är hans dagbok, om inte en oändlig rad kommentarer som förklarar för läsarna vad de kan se själva? I långa stycken framstår texten som ett destillat av de senaste årens samlade kvällstidningsindignation, en transkription av ett ändlöst ”Ring P1”.
Så varför ska man läsa detta? Tja, för att det är rätt – vad ska man säga? – mysigt, välbekant, ibland rent av klokt, inte minst när han lämnar massmedierna därhän. Som när han trimmar skägget och ser tidens gång:
”Och sen tonar en annan man fram, den man tydligen velat
gömma för sig själv i spegelbilden
Där står en gubbjävel
Eller är det farsan?
Eller är det jag, 73?”
Andra gånger är läsvärdet oavsiktligt komiskt. Som när han efter ett Ikea-besök släpat in tre Billybokhyllor i huset och ”totalt utmattad” gör följande reflektion:
”Kunde inte låta bli att tänka på
Dom som i kyla regn slavade för nazisterna
Dog
Seg är människan
Det skymmer nu
Ska svagsteka salsiccia
Skapa fred och harmoni”
Om man nu ska värdera detta som litteratur: varför är orden arrangerade som om det vore poesi? Hur kom nazisterna in i bilden? Och vad ska man säga om identifikationen med deras offer …?
Jag vet inte. Men att pekoral varvas med vardagligheter, dumheter med insikter, är ju också ett tecken på något slags trovärdighet. Det handlar inte om vad han tycker om islam eller SD, heller inte om någon originalitet eller ens kvalitet, utan om något i hans uttryck. Ett slags energi? Som nog alltid har funnits där, genom hela hans produktion.
”Var i helvete ska man ta vägen om man / vantrivs i allt det här” utbrister han i maj 2022, och vem känner inte igen sig? Frågan är både politisk och existentiell, men den har också en litterär dimension. 1975 kunde man ”ta vägen” in i fiktionen – romanen, rockmusiken – men i dag? Jo, man kan naturligtvis stanna i de formerna, men de verkar beröra allt färre. Att ”låtskrivandet dött”, som han konstaterar vid ett tillfälle, gäller inte bara honom själv.
I det perspektivet, ett litteraturhistoriskt perspektiv, hamnar kommentaren om att dagboksskrivandet var ett sätt att ”bli en annan” i ett nytt ljus. I litterär bemärkelse blev han ju det: dagboksförfattare i stället för romanförfattare. Ja, i någon mån har han nog alltid följt med sin tid – det är som bekant fler än han som har vänt sig till dagboksgenren under de senaste decennierna. Det är naturligtvis ett svar på frågan vart i helvete litteraturen ska ta vägen. Ett långt och ganska lamt svar om man ser till ”Vardagar 8 och 9”, men symptomatiskt för sin tid.
