Bäst när ilskan blir ett färdmedel

Sinziana Ravini läser Yrsa Keysendals debutroman ”Friläge”

Publicerad 2019-04-11

Yrsa Keysendal (född 1992) debuterar som romanförfattare med ­romanen ”Friläge”.

”Mamma sa en gång att hon mår bra när hon färdas, för att man fysiskt förflyttas framåt, men jag förflyttas alltid bakåt när jag färdas.”

Så tänker Anna, ­huvudfiguren i Yrsa Keysendals debut­roman Friläge, när hon åker bil genom Sveriges ingenmansländer, städer och bensinmackar, på flykt undan sig själv och sitt förflutna likt en kvinnlig version av Kerouacs håglösa driftare.


Man behöver inte heta Freud för att veta att självflykten är så gott som omöjlig. Den som lyckas med den ­får oftast dras med en rejäl dos galenskap, som brukar stänga in ­jaget ännu mer i självupptagenhetens labyrinter.

Keysendal uppehåller sig vid den hårfina linjen mellan självupptagenhet och total självförglömmelse men också friläget, det stadium då bilens växel ännu inte är inkopplad, den punkt då allting fortfarande är möjligt.

Och vad är det Anna försöker fly från? Minnet av den komplexa relationen till barndomsvännen Linda som endast hade en arm, och därför sällan kunde klappa när Anna gjorde något bra.

Anna och ­Linda utvecklar redan i tidig ålder en ömsom tävlingsinriktad, ömsom symbiotisk vänskap som slutar så illa att deras vägar skils åt för alltid.

Orsaken bakom brytningen ligger som en outtalad hemlighet och blir så småningom också berättelsens motor. Vännen Linda kommer att råka ut för en olycka som kommer att leda till andra mer eller mindre efterlängtade olyckor.


Keysendal har skrivit en mycket kylig och känslostram roman som ligger i skymningszonen mellan en diskbänks­realistisk version av Lynchs Mulholland drive och en icke-psykologiserande parafras på Elena Ferrantes vänskapskvartett.

Det är en bedrift i sig, men här finns också en del störiga moment, som den överdrivet ­goda modern som varken har något emot att få sina byxor nedskvätta av badkarsplask när ­Anna är liten, eller skicka pengar till henne när hon senare får slut på dem i tid och otid.


Även pojkvännerna, sexscenerna, ungdomsfyllorna och de första stegen mot vuxenvärlden är, med några få ­undantag, täckta i ett idylliskt skimmer.

Keysendal skriver som bäst när hon låter ilskan bli färdmedel och vägran att förstå själva vägen. När hon tillåter huvudkaraktären förvandlas till en osympatisk, på gränsen till psyko­patisk antihjältinna som varken tycks bry sig om sig själv eller ­andra.

Detta är förstås bara en mask bland andra, men under varje mask ligger en annan mask och ännu en, för Keysendal tycks ha förstått en viktig sak – den sanna litteraturen låter aldrig den sista masken falla.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln