Platt succé som satte djupa spår

Markus Larsson om en hyllning till lp-skivan: Tolv tum som ändrade musikhistorien

Markus Larsson

helskärm

Att komma hem ska inte kännas som en schlager. 

Det ska vara som att läsa David Hepworth. 

I sin senaste bok skriver den brittiska rockjournalisten, programledaren, redaktören och publicisten om lp-skivan. 

Inte vinyl, inte singeln, inte minialbumet, inte ep-skivan, inte tiotummaren, utan lp:n. 

Distinktionen är viktig. 

Lp-skivan, vars förkortning betyder ”long player”, ska vara tolv tum och innehålla runt tjugo minuter musik per sida. Allt annat är något annat.

För länge sedan var formatet det populäraste sättet att distribuera musik till massorna. På senare år har David Hepworth skrivit om sin syn på rock- och pophistorien i en rad utmärkta böcker. Allihop har omslag med svartvita foton och orange färg, utgivna av en underetikett till det anrika bokförlaget Penguin.

helskärm

I 1971: never a dull moment argumenterade han för att just det årtalet var rockens viktigaste och bästa år. 

I Uncommon people: the rise and fall of the rock star analyserade han rockstjärnan, skrev att det var en produkt av en viss tid och plats och slog fast att det mycket speciella yrket existerade mellan 1955 och 1994. Det vill säga från Little Richard och ”Tutti frutti” och fram till Kurt Cobains död. 

Hepworth är lika distinkt och bestämd i A fabulous creation: how the lp saved our lives. Lp-skivans gyllene era varade mellan 1967 och 1982. Den började med Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band med The Beatles och slutade när Michael Jacksons Thriller släpptes.

David Hepworth är ett barn av Beatles-generationen. Det innebär i princip att allt som The fab four gjorde inte går att överträffa, inklusive Sgt Pepper. Var det ens värt att försöka? I många fall: absolut inte.

I vanliga fall hade jag protesterat. Sgt Pepper definierade vad en lp-skiva kunde vara och innehålla, dess kulturella betydelse och tyngd är orubblig. Men kom inte och säg att ett album med sitaryogan Within you without you eller When I’m 64 på något vis skulle vara objektivt bättre än den självbetitlade debutskivan med The Stone Roses eller Lemonade med Beyoncé. 

Men det är inte poängen. När jag läser David Hepworth vill jag inte bara lyssna på skivorna och artisterna han skriver om. Jag vill lyssna på låtar, skivor och artister som jag trodde jag visste allt om och inte behövde höra en enda förbannad gång till, inklusive ”Ticket to ride” med det mest söndertjatade bandet av -alla från Liverpool. 

David Hepworth tillhör en liten och krympande skara av musikskribenter som klarar av att vara intellektuella utan att tappa den klassiska rockjournalistens effektiva entusiasm. Hos honom ryms en statsmannamässig professor och tonåringens reservationslösa idoldyrkan i samma hjärta.

Varför var lp-skivan så speciell? Hepworth förklarar bland annat att den fungerade som en statussymbol. Ett visuellt verktyg som köparen kunde använda för att förklara vem han, hon eller hen var. Sett ur ett gammaldags, straight och manligt perspektiv var det ett ibland ett sätt att imponera på andra män med sin uppenbara koll och smak. Ibland var det också ett sätt att ragga. 

”Vill du komma upp på en kopp te och lyssna på nya skivan med Leonard Cohen?”

Lp-skivans mystik och attraktionskraft byggde på att de var dyra att köpa och kunde vara besvärliga att hitta. Chansen att få se och höra sina idoler på tv var lika liten som att hitta ett mono-original från jazzbolaget Blue note i toppskick 2019.

Ingen kunde heller spela in klippen på video eller spara dem i sin digitala Tivobox. George Harrison blev helt förtrollad i slutet av av 70-talet när han fick se ett amerikanskt tv-framträdande som Beatles gjorde 1963. Han hade aldrig haft den möjligheten när de -erövrade USA.

Ofta fanns all tillgänglig information om banden och artisterna på lp-skivorna. Man fick drömma och fantisera om dem genom att stirra på omslagen i timmar eller läsa den eventuella och ofta knapphändiga texten i eller på baksidan av konvoluten.

David Hepworth skriver också att lp-formatet är perfekt och proportionerligt anpassat efter människokroppen. Det var snyggt att ta sin favorittitel under armen och gå ut på stan. 

Lp-skivan krävde framför allt omsorg och kärlek för att kunna snurra utan hack, brus och knaster. 

David Hepworth och hans generationskamrater drömde om att kunna ta med sig musiken och lyssna på den på bussen eller i parken utan att riskera att skivorna fick permanenta skador. De drömde att ha tillgång till oändligt mycket mer musik än vad de hade råd eller plats med. De borde kanske ha varit försiktiga med vad de önskade sig.

Det började med att Sony lanserade sin freestyle, den behändiga och portabla kassettbandspelaren Walkman, i början av 80-talet. Det fortsatte med cd-skivan, accelererade med Napster och mp3-filer och kulminerar just nu tack vare strömmade musiktjänster.

I dag behöver ingen leta, sakna eller längta efter musik längre. Allt finns tillgängligt på ett bekvämt avstånd. Kranen slutar aldrig rinna. Någonstans kan också något ha gått förlorat som är större än musik. 

A fabulous creation publicerades samma vecka som årets Record store day som firades lördagen den 13 april. Syftet med Record store day var att skapa uppmärksamhet runt små och oberoende skivaffärer. 

Om publiken upptäcker affärernas riktiga och mer miljövänliga guld, begagnade vinylskivor, är mycket vunnet. 

Men det är svårt att förstå poängen med störtregnet av nyproducerade bildsinglar, livealbum och halvbakade återutgåvor. Att skivorna släpps i begränsade upplagor tycks vara viktigare än vad de innehåller.

Lp-skivan har upplevt en förvånande stark renässans de senaste åren, men statistiken visar att initiativ som Record store day mest är konstgjord andning. 

Siffrorna är skoningslösa. 

Enligt statistik från branschorganisationen Ifpi backade vinylskivorna med tolv procent i Sverige i fjol och står i dag för fyra procent av marknaden. Det är ingenting, i alla fall inte jämfört med strömmad musik som äger 89 procent av marknaden. 

Vinyl är inte och har sedan 1982 aldrig varit framtiden. 

David Hepworth är inget fan av Record store day heller. I boken avfärdar han evenemanget med en artig fnysning. 

A fabulous creation: how the lp saved our lives handlar egentligen inte om lp-skivan. Genom att berätta om det han älskar mest, rock’n’roll och hur villkoren för dess olika fysiska format, stjärnor och konsumenter har förändrats, skildrar David Hepworth hur det är att åldras. Han fyller 69 i år och håller, medvetet eller inte, på att skriva sitt eget bokslut. Världen och nuet han förut levde i tonar långsamt bort. 

Han når sakta fram till en slutsats som träffar en lika definitiv slutton som i The Beatles A day in the life. 

Lp-skivan handlar inte om vinyl. Det handlar inte om omslagen eller vad artisterna fyllde spåren med. Det handlar inte om gamla minnen. 

Lp-skivan har behållit sin symboliska kraft eftersom den, konkret och fysiskt, berättar att något försvunnit från våra liv genom att människan har omfamnat teknik som kan göra oss ständigt distraherade. 

David Hepworth försöker få läsaren att föreställa sig hur det kunde vara att sitta still och lyssna på en lp, utan en tanke på att något annat skulle vara viktigare i fyrtio minuter. 

Känslan av att ha all tid i världen är, precis som lp-skivan en gång var, ett mysterium.