Talar vi verkligen för lite om döden?
Göran Greider läser en antologi om livets slutskede
Publicerad 2021-07-11
”Det kan hända att en del vill ha julklappar redan i oktober eller köpa en vinterjacka i maj.”
Sådant kan svårt sjuka, döende barn önska sig. Var och en som läser den meningen tror jag inser hur svårt det är att tala om döden när den kommer riktigt nära. Barnen själva tycks enligt forskningen föredra att det talas öppet och ärligt om slutet, men det är säkerligen lättare att säga än att göra.
I sitt bidrag till antologin ”På tal om döden” skriver docenten i palliativ vård, Malin Lövgren, om den död som är svårast att hantera: barns. Hon pekar bland annat på att det finns en skara sörjande som lätt glöms bort – det döende barnets syskon.
När jag lägger ifrån mig de tio bidragen om hur vi ser och förr har sett på döden är det de döende barnen som stannar i tanken. Hela ens varelse uppreser sig mot att små barn ska dö. Jag vill inte ens tänka på det.
På det hela taget menar jag att det är bra att vi inte är alltför upptagna med att tala om döden. Däremot måste vi ju förr eller senare i våra liv hantera den.
Men döden existerar. Frågan är om den i vår tid är undanskuffad och tabubelagd och något vi helst inte talar om. ”Döden själv gör oss mer levande”, heter det i antologins förord och jag markerar meningen med ett stort ilsket kryss, nästan ett kors.
Att hävda att vi inte vill tala om döden längre är ofta ett sätt att försöka framstå som lite mer djupsinnig än andra. På det hela taget menar jag att det är bra att vi inte är alltför upptagna med att tala om döden.
Begravningar skedde utomhus, ibland i ösande regn och lervälling. Döda kroppar kunde bli liggande så länge att de luktade.
Däremot måste vi ju förr eller senare i våra liv hantera den. Ett välgörande bidrag i antologin är därför Emilie Karlsmos upplysande genomgång av hur begravningar bytt skepnad sedan 1800-talet. Det var sämre förr. Begravningar skedde utomhus, ibland i ösande regn och lervälling.
Döda kroppar kunde bli liggande så länge att de luktade. I kyrkorummet härskade klassherraväldet till långt in på förra seklet: ”Statarens begravning kunde äga rum i vapenhuset medan den självägande bondens kista placerades i mittgången. Platsen framför altaret var förbehållen högreståndspersoner.”
När begravningskapell och krematorier började byggas utanför städerna från sekelskiftet och framåt innebar det enligt Karlsmo inte alls att döden gömdes undan. Tvärtom. Den fick en vackrare, mer genomtänkt inramning – en ”standardhöjning”. Det ordet, standardhöjning, slås på som en ledfyr i boken. Var och en som varit på en begravning vet hur vackra, enkla och vilsamt neutrala väntrum och begravningsrum oftast är.
Över 70 procent av begravningarna i Sverige har en kristen ram, där kyrkans ordning gäller. Vad är det för bibeltexter som prästen kan välja mellan? I Bibeln finns många motstridiga uppfattningar om vad döden är och innebär.
”Vi är som vatten som spillts ut på marken och inte kan samlas upp igen”, kan det heta i Gamla Testamentet, medan en apokalyptisk syn oftare gäller i Nya Testamentet – att vi en dag återuppstår från de döda. Svenska kyrkan har på ett århundrade gått från en straffande instans till en barmhärtighetens röst, konstaterar teologen Hanna Stenström.
Med Luther och reformationen klipptes banden till de döda av: med dem kan de levande inte kommunicera. Vi får vänta till uppståndelsens dag. Men rätt många människor står där på blåsiga kyrkogårdar och vid minneslundar och talar med sina döda – ibland till och med högt – konstaterar religionsvetarna Jessica Moberg och Wilhelm Kardemark som intervjuat människor som besöker sina anhörigas gravar. Gravstenar har blivit mer personligt utformade, kanske med symboler för de intressen den döde hade i livet.
”På tal om döden” är en spännande antologi. Den överraskar genom att låta två professorer i företagsekonomi stiga ner i gruvan i Kiruna och tala med arbetarna om dödlig gruvgas och rasrisk, och en annan företagsekonom skriver om att åldras på arbetsmarknaden och inte vara värd någonting.
Människans liv är som gräset, heter det i Psaltaren. Det vissnar bort. Men allt gräs är trots allt först grönt och friskt doftande, och nära döden är det nog ofta det vi minns.
