Henrik och Märta Tikkanen – par i kärlek och i konst

Ny avhandling utforskar hur parets äktenskapsdrama påverkade litteraturen de skrev

Publicerad 2021-03-28

Märta och Henrik Tikkanen träffades 1956, gifte sig 1963 och levde ihop till Henriks död 1984.

Kan två författare leva tillsammans i en kärleksrelation? Är det rent av den idealiska relationen, eller finns det något i författaryrket som tvärtom gör ett sådant förhållande dödsdömt? Ja, finns det rent av en grundläggande konflikt mellan konsten och kärleken? För förutsätter inte konsten ett ganska stort mått av självupptagenhet, medan kärleken handlar om att sätta någon annan före sig själv? 

Dessa stora frågor ställs i en nyutkommen avhandling – Kärlekens paradis: Konflikten mellan kärlek och konst i Henrik och Märta Tikkanens litterära dialog – om det finlandssvenska författarparet Henrik och Märta Tikkanen, skriven av Matilda Torstensson Wulf

I en yngre generation är det nog ganska få som i dag har någon relation till Henrik Tikkanens författarskap, åtminstone i Sverige. Annat var det på 1970-talet, när han dagligen bidrog med teckningar och aforismer på flera av de stora tidningarnas ledarsidor, och hans böcker gång på gång blev föremål för olika kontroverser. Inte minst den så kallade adressviten som föregriper den autofiktion som har blivit så populär under 2000-talet.

Torstenson Wulf fokuserar i stället på de litterära konsekvenserna av äktenskapsdramat, och inte minst hur det spelades ut i tidningarna

De träffades i Helsingfors 1956, när Märta var 21 och Henrik 32, och gifte sig 1963 efter att ha brutit upp från sina tidigare äktenskap. Utöver barnen från de tidigare relationerna fick de tre tillsammans. Trots alla komplikationer – Henriks alkoholism inte minst – varade äktenskapet fram till hans död i leukemi 1984. 

Torstensson Wulf följer deras drama ingående. Det hon intresserar sig för är inte vad som egentligen hände – de läsare som vill ha den biografiska sidan av saken bör hellre vända sig till Johanna Holmströms Borde hålla käft eller Siv Storås aktuella De oerhörda orden: En bok om Märta Tikkanens författarskap. Torstenson Wulf fokuserar i stället på de litterära konsekvenserna av äktenskapsdramat, och inte minst hur det spelades ut i tidningarna.

För som bokens undertitel säger går det att läsa stora delar av makarnas bokutgivning som ett slags dialog. Inte på så vis att Märtas Århundradets kärlekssaga (1978) var ett svar på Henriks Mariegatan (1977), och så vidare, utan i den bemärkelsen att böckerna gav olika perspektiv på samma relation. Dialogen ligger alltså i läsningen.

I slutändan tycks det mest ha varit Märta som trodde på en kärlek byggd på det gemensamma skrivandet

Samtidigt menar Torstensson Wulf att alla dessa böcker genomsyras av samma längtan: en längtan efter varandra, och en längtan efter skrivandet. Kärlek vs konst alltså. Om tidigare forskare, som Merete Mazzarella, har hävdat att Märta skrev för att bli sedd av Henrik, så menar Torstenson Wulf att det omvända också gällde. Båda skrev för att bli sedda av den andra. 

Just den saken verkar ha funkat rätt dåligt. I slutändan tycks det mest ha varit Märta som trodde på en kärlek byggd på det gemensamma skrivandet. För Henrik verkar kärleken ha varit starkt förankrad i det fysiska och sexuella – skrivgemenskapen var i bästa fall sekundär.

Men om det fanns en gemenskap så verkar det också ha funnits eller uppstått en konkurrenssituation, framför allt när Märtas framgångar växte. Det var ju inte så det var tänkt. Märta beskriver hur hon ville att de skulle ”stå i bredd”, hur skrivandet och kärleken skulle gå hand i hand. Men även om Henrik på många sätt uppmuntrade hennes skrivande, så verkar det ha varit svårt att acceptera hur rollerna förändrades.

För det var ju det som hände. I början av 1970-talet, när Märta debuterade, var hon mest känd som Henriks maka. När Henrik dör 1984 är rollerna, som Torstensson Wulf beskriver det, på väg att kastas om. 

Orsakerna bakom den förändringen är naturligtvis komplicerade, men en intressant aspekt som Torstensson Wulf lyfter fram är att de inkarnerade två olika författarideal. Henrik kom undan med att vara besvärlig för att han var ett ”geni”. I dag känns det mest nattståndet, vilket inte hindrar att hans böcker bitvis är briljanta.

Märtas författarskap däremot var redan från början en del av en bred kvinnorörelse, där romaner och debattartiklar gick hand i hand. Om det kunde ligga henne i fatet på 1970-talet – då Män kan inte våldtas (1975) kunde avfärdas som en ”debattbok” – så är frågan om det inte är ett ideal som ligger mer rätt i tiden i dag, efter metoo.

Det finns aspekter av Torstensson Wulfs avhandling som kan kritiseras. Teoretiskt har den en del luckor – det gäller både genusteorin, synen på subjektet och förståelsen av medialiseringen. Styrkan är att den har en tydlig historia, och att den brottas med frågor som är intressanta för fler än litteraturvetarna. Det är lovvärt.

Finns det verkligen en konflikt mellan kärleken och konsten? Är det inte snarare så att kärlek och konst står i ett symbiotiskt förhållande till varandra?

Så vilket är då svaret på de frågor jag inledde med? Ja, det beror så klart på de inblandade – att generalisera om kärlek är vanskligt.

Men Torstensson Wulf menar alltså att det finns en grundläggande konflikt mellan kärlek och konst. Att paret Tikkanen inte skilde sig berodde inte på att de löste konflikten, utan på att de, och framför allt hon, orkade leva med den, trots att det innebar en ständig omfördelning av ”kärlekskraft” från henne till honom. Ska konflikten lösas – eller upphävas, rättare sagt – krävs det ett annat system, ett överskridande av den heteronormativa verklighet vi är utlämnade till. 

Även om det ligger mycket i det, så är det lockande att ifrågasätta själva tesen. Finns det verkligen en konflikt mellan kärleken och konsten? Är det inte snarare så att kärlek och konst står i ett symbiotiskt förhållande till varandra? I grund och botten är kärlek en litterär uppfinning, något vi får lära oss om i dikter, filmer, romaner. Och litteraturen har, så länge den har funnits, varit upptagen av att skildra kärleken – vad skulle den annars handla om? Utan kärlek vore konsten tom, och utan konst funnes ingen kärlek.

Konflikten då? Ja, finns den inte snarare i varje enskild älskande? I behovet att – precis som paret Tikkanen – bli sedd och bekräftad. Och samtidigt få vara ifred. Älska och skriva. 

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.