En självhjälpsbok för centrallyriker

Petter Lindgren läser Eva Ribich sparsmakade poesi

Publicerad 2020-08-04

Eva Ribich

Att läsa poeten Eva Ribich är som att trippa ut på skare. Boksidan är så stor och vit, orden så få.

”Vi är / skärvor // Såriga i / kanten och // i grunden // spruckna”, står det till exempel på sidan 20 i den nya boken Härligheten.

That’s it. Räcker det? Håller det?


Jodå, bärkraften finns där, men mycket beroende på att den lilla texten hämtar riktning, styrka och klang ur det föregående, och ur det som ska följa. Ribich skriver ungefär som en musiker lockar fram en ny melodi ur sitt instrument, liksom trevande och med öronen på skaft: ”Vi är // okända // för oss / själva // skilda // Djupt ner / i oss // är vi / av”.

Det lilla ordet ”av” dyker upp här och där, som en återkommande ton eller figur. Att vi någonstans inom oss är av, brustna, kan sägas tillhöra den freudianska standardrepertoaren, men i Härligheten påstås vi också vara av detta av. Här heter vi alla af Sprecka eller von Klyfvnad, eljest är vi överhuvudtaget inte. Det är i alla händelser med slika minimala förskjutningar och tvetydigheter som Ribich arbetar, och få gör det lika infernaliskt som hon.


Det är också värt att notera att poetens vanligtvis intima tilltal nu växlat in i första person pluralis, samtidigt som de visuella effekterna tonats ner till ett minimum. Där Ribich förut har trollat fram en lägenhet eller en hel kustremsa inför läsarens blick nöjer hon sig i Härligheten med ett sparsmakat arpeggio av vedertagna poetiska bilder, ”skärvor”, ”steg”, ”frukt”.

Det ger en uråldrig och spörjande ton åt framställningen, och flera av dikterna får mig att tänka på Lotta Lotass hallucinatoriska roman om de tre vise männen (eller hur många de nu var), Konungarnas tillbedjan (Albert Bonniers förlag 2012). På sitt vis erbjuder Härligheten en liknande invärtesvandring under tillförsiktens stjärna, från en existentiell nollpunkt mot något som efter tycke och smak kan kallas för Gud, Uppfyllelsen eller tja, Härligheten.

Själv läser jag diktsamlingen som en självhjälpsbok för centrallyriker i postmodern knipa, som en vacker uppmaning att fortsätta böka i jagets potatisåker, och då så djupt att du inte längre kan kalla den för din:
”Varje gång / vi vänder // inåt // växer vi / ner mot // roten // och den / upp mot / oss”.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln