Brev från de försvunna gangsterpapporna
”Var är papporna?” är trots allt en bok som inger hopp
Publicerad 2023-05-12
Förra våren blev jag ombedd av den här kultursidan att skriva en text till en pågående artikelserie. Ämnet: mannen.
Hur såg jag på papparollen? Vad tänkte jag om den krisande manligheten?
Ämnet tedde sig formlöst och vagt. Varje livserfarenhet tycktes helt och hållet vara min egen. Försöken att finna något allmängiltigt där skorrade tillgjort och falskt.
Dagarna blev till veckor. Dokumentet på skärmen lyste vitt och tomt, tills jag skyllde jag på tidsbrist och slank undan.
Sverige har hamnat i Europatoppen i dödsskjutningar, men vår tids största maskulinitetskris utspelar sig inte utanför mitt fönster. Ingen skärskådar mina livsval, ingen kräver mig på några svar.
Invandrarmännen i miljonprogramsförorterna kommer inte undan lika lätt. Jag läser Alexandra Pascalidous nya bok ”Var är papporna?” medan pushnotiserna om nya skjutningar blippar i telefonen.
De senaste åren har debatten om våldet allt oftare tagit sikte på familjerna. Bakom varje gangsterkille en frånvarande farsa, sägs det. Man talar om de misslyckade invandrarpapporna, men sällan med dem. Före Pascalidou kan jag inte påminna mig om att någon så målmedvetet gett dem ordet och verkligen tagit sig tid att lyssna.
Inledningsvis läser jag ändå hennes intervjuer med gängavhoppare, våldsverkare och brottsoffer med viss tvekan. Varför skulle de här pappaberättelserna, var och en för sig starka, nödvändigtvis peka mot något större, som är väsentligt och osagt? Men jag fortsätter.
En och annan slirar in i skrönan, vilket onekligen också säger något om det manliga
De intervjuade berättar om sina egna fäder, ofta första generationens invandrare, män överordnade enligt kön men underordnade enligt allt annat. Hur de som pojkar flytt ut ur de klaustrofobiska lägenheterna, med ljudet av krossat glas ringande i öronen. Vid portarna har gängen väntat.
Det skriker av smärta. Av trauman från våldet deras fäder utsatt dem för. Och de egna barnen, som senare i livet slitits ifrån dem.
Vissa av papporna går till attack mot ”systemet”, med sina inbillade och verkliga orättvisor. Andra slår upp dörrar till sina hemliga innersta rum, som efter år i terapisoffan. En och annan slirar in i skrönan, vilket onekligen också säger något om det manliga.
Författaren gör sig osynlig, men hennes närvaro vibrerar ändå. ”Hur kan du ställa så dumma frågor?” låter hon en intervjuad undra. Det är skickligt. Man anar ett oerhört journalistiskt arbete.
Pappabreven går in i varandra. Konturerna går att skönja. Den större bilden Pascalidou är ute efter växer ändå fram.
”Jag ska ta mitt ansvar utan att skylla ifrån mig och jag ska äga mitt faderskap”, proklamerar en pappa. En annan gör en livsomvälvande insikt: i mötet med sitt eget barn kan han läka det sårade barnet inom sig själv.
Männen delar samma kamp. Att en gång för alla bryta kedjan av frånvaro och våld. Lägga grunden för något nytt och bättre.
Det gör ”Var är papporna?” till en hoppfull bok, trots allt.
