En underlig, oroande bok om skamkänslor
Pär Hanssons prosa är lätt som luft och laddad som en hägring
Publicerad 2023-05-10
Pär Hanssons första roman, ”Spindelbjörken”, fogar på sätt och vis in sig i traditionen av bekännelseskrifter: en uppgörelse med hemligheter och uppväxttrauman. En författare som rest till barndomshemmet i Västerbotten med sin familj konfronteras med det förflutnas furudörrar och heltäckningsmatta. Han lider av en depression och plötsliga vredesutbrott. Han har undanhållit saker från sin fru och kanske även för sig själv. Han säger sig trivas i nattens svala skuggor, men det finns någonting han vill berätta.
Berättarperspektivet förskjuts i den långa andra delen. Den där pojken som var han, Joel, skildras nu i tredje person, på tryggt avstånd. Han mobbas i skolan, tyr sig till sin bestämmande äldre vän Kim och söker emellanåt tillflykt hos pastorssonen Isak. Mycket kretsar kring barndomslekar med märkliga undertoner, ofta med djur inblandade. Eller så flyger Joel över samhället som ett tonårigt rymdskepp och placerar sig någonstans mellan dröm och megalomani, som sig bör för en ungdom i en liten stad.
Mellan raderna antyds olösta konflikter. Joel har en sexuell relation med Kim, ibland gränsande till övergrepp. Modern svävar som en siluett genom hembygdshistorien, aldrig lika verklig som fadern, brodern eller vännerna. Därtill är det någon som besöker Joel om nätterna, är det Kim eller hans egen fantasi som tränger sig på i ensamheten? Och vad är det med den där björken som tornar sig som en spindel utanför sovrumsfönstret?
Ett slags trauma är påtagligt, men eftersom det aldrig helt förklaras dras vi mot omgivningen, eller sjön: ”En muskel med silvriga fjäll och oljefärgad ryggfena, uppryckt ur sin värld av sand, vattenspeglingar och darrande sländor. Det skyddande slemmet. Doften av järn och något annat.” Dessa till synes överflödiga tillägg, ”och något annat”, är typiska för bokens tillknäppthet. Mitt i spänningarna finns en rofylldhet, som om den fiskande brodern gled in från Hanssons förra bok, diktsamlingen ”Kajak”, och lättade lite på mörkret.
Man kan tycka att Hansson krånglar till det. Handlingen i ”Spindelbjörken” är nästan icke-existerande, ingenting verkar hända, inte mycket står på spel – någonting som skär sig med den uttalade viljan att komma till roten med de psykiska såren.
Men Hanssons prosa, lätt som luft, laddad som en hägring, tvingar en att läsa om och med nya ögon, så att perspektivet ständigt skiftar, beroende på vad man tittar efter.
”Spindelbjörken” handlar om skamkänslor: hånskratt i ögonvrån, ouppfyllda önskningar, oförklarliga erfarenheter. Sådant som endast går att antyda med samma subtilitet som de präntades in i en. Det är en underlig, oroande bok om gråzoner, om att inte riktigt höra till eller vilja höra till, att inte veta vad man vill eller vem man är, och att leka med gränserna för vad som går att säga, även när det är blodigt allvar.
