Omhuldade fånigheter

Petter Lindgren läser poeten Mustafa Stitou

Publicerad 2018-04-19

Mustafa Stitous diktsamling Tempel recenseras

Poeten Mustafa Stitou, född 1974 i Marocko men uppvuxen i Nederländerna, debuterade 1994 med Mijn vormen (Mina former), en diktsamling kretsande kring identitet och uppväxt:


”Jag är den unge marockanen / och hans avigspråkiga tankegods / Den i sitt fromblod krympande / sittstatyn är min far / och mor minner mig / marginellt om mitt stamland: / råtthål sedan jag vant mig här.”

Sedan dess har Stitou förtjust och förskräckt sina läsare med en ombytlig, snacksalig och ofta anekdotiskt förankrad poesi där östligt gärna ställs mot västligt och där ingen religion sitter säkert i sadeln. Men i Per Holmers urval och översättningsvolym Tempel (Rámus) framträder också en poet som i sitt omhuldande av det smått fåniga och i kraft av sin kombinatoriska intelligens erinrar om samtida kollegor som tyska Durs Grünbein eller varför inte Malte Persson.

Stitou svänger och förvånar, och den svenska publiken klappas medhårs med följande lilla notisartade readymade ur samlingen Varkensroze Ansichten (Grisskära vykort), ett stycke som tillika låter sig läsas som en variant av William Carlos Williams berömda dikt om några loppor i en brinnande kattkorg:

”En man i Sverige frös ihjäl / sedan han i bara mässingen / hade flytt på en snöskoter / då hans timmerstuga fattade eld.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.